Norrländska Korrespondenten – 3 december 1867, sida 2

henne med sin dystra pregel. Och var arme slagne hjelte! Äfven han hade i samma mån förvandlats. Betraktade man honom noga, märkte man genast, att det kämpades en väldsam strid i hans inre, mellan hans goda och onda genius. IIuru denna kamp utföll, få vi se här nedan. Marieholms praktfulla våning var upplyst af hundratals ljuslågor. De med furstlig lyx ornerade rummen framtradde vid denna belysning i en om möjligt än större glans. De dyrbara venetianska speglarna återkastade skenet och mångdubblade alla föremål. Effekten häraf var bländande, Gäster i de mest lysande toaletter och med leendets och glädjens prydnader på sina anleten hvimlade om hvarandra, somliga skämtsamt samtalande, andra djupt reflekterande öfver stundens betydelse för tvenne menniskors hela timliga tillvaro. Den gamle grefve Björnklo fullgjorde med synbar tankspriddhet sina åligganden såsom värd och syntes liksom beherrskad af någon olycksbådande aning. Eller framkastade kanske hans samvete några bittra förebråelser för hans sätt att uppfylla sina faderliga pligter? IIotade det med thordönsröst att förkrossa den faderliga despotismen? Han såg verkligen ut att vara under inflytelsen af nagon hemlig plågoande. Mörk i hågen gick han bland de församlade. Tillfreds