Norrländska Korrespondenten – 3 december 1867, sida 2

slägtingar från alla väders:reck också infunnit sig på det grefliga godset. Den stackars Ström hade emellertid ganska ofta haft möte med sin första och enda kärlek, vid hvilka tillfälien de hopplöst älskande likväl icke öfverlemnade ig med all den förtviflan, man kunnat förmoda, åt den bittra sorg, som frätte på deras sinnen. De uppmuntrade fastmer hvarandra ömsesidigt att med tålamod och undergilvenhet bära det kors, ett oblidt öde pålagdt dem. Ingen klagan stal sig från deras läppar, blott en djup suck kunde någon gäng gifva luft åt deras beklämning. Den ene ville icke visa den andre hvad han led, af fruktan att dennes smärta derigenom skulle fördubblas. 2 T 2 2 Z Uc 2 — S — 2 2 2 12 3 CCb 2 C2 — 32 (2 icke undergatt på dessa få veckor! De voro nu blott skuggor af hvad de varit. Annas fylliga gastalt hade myeket förlorat i smidighet och retelse. På de ungdomliga kinderna prålade icke längre rosens purpur, som flyktat derifrån med sorgens dödande vinokast. Den mera blygsamma liljan hade der i stället lyftat sitt hvita standar. De djupblå ögonen glänste icke, såsom förr, med detta friska ljus, som utöfvat en sa tilldragande kraft. Nej, den unga flickan var sig mycket olik, ty kärleksqval, den häftigast tärande af alla menskliga lidelser, hade stämplat