sen mil tjock dunstfrets, fom affällde fina brännbara ämnen till eldens näring och war i de nedre molnlagren så tät, att ingen solstråle förmådde genomtränga dens samma, men den war lysande genom eldz Hotet. Der fanns alltså annu hwarken dag eller natt, oh ide heller hade den nva himmelstroppen ännn tommit in i sitt ordnade krctslopp lring modren solen, utan irrade i obestämda banor i den oöndliga rymden, sasom en lomet. (Så wackla ock alla slapade warelser i fina första för: för att förfwtta sig). De af bettan als strade gaserna woöro of mångahanda bc ständsdelar, hwilla dunstmassan fanmenfört, såsom chltr, altalicr, jordater, ne taller, swafwel, till och med lifelsyra men den öfwerwägande war wäte. Viffom ur en kokande gryta dref hettan de sa gaser upp i molnen, der de aftytdes och i öljd af fin falunda loncentrerade tyngd, och alltid genommängde af mäte, frväfe wade tillbala till grunden, men alltjemt af hettan der åter upplöstes och förfling tigades. Detta forigick i en oafbruten cirlelgång upp och ned, och för hwarje omhwarf stannade alltid något af de tyngre beftåndsdelarne på glöden och bildade efter hand en granitskorpa kring smältugnen. Denna slkorpa blef underlaget för alla de sedermera under tidernas längd bildade jordlagren och betecknas af gr otogerne jus fom eruptiv granit ech obekanta rätta umnen. J den mån rariilkorpen blef tjockade och tunde innestänga den alödane de massans sten, blef det mörior på djupet, och omsider blef jordtlotet genom regnets oupptörliga bestänlning få pass aszylat, att wattuct inne taga fäste på dess arund ch på alla sider betäda det: samma, om Guds ande swäfwade öfwer watmete. J fölid af och i förhällande till jordens alplringjörlannades och höjde fig luftmassan, och ehuru ännu ingen fläck på häframelen war molnjri, trängde doc solens ljus (dagen) genom molnen. Jor den war nu en blanet omm ha de sått fin bestämda bana tring solen, i hnar sken hon regelmessigt lnllant; ett hwarf för hwarje dygn. Då slilde Gud ljuset från mörlret, och lallade ljufet dag och mörkret natt. Och warot af afton och morgen (eller morgon oche af ton)? den förta dagen.