en så ringa afgäld till kyrkorna att den knappt förtjenat bolföras. Äfwen inom Hjernarps socken finnas många sådana jorrar, hwarpå pastor innehaft en om nära sju tunnland af utmärkt qvalitet. Denna kyrkjord har nuwarande kyrkoh. Gahm innehaft i aterton års tid och derföre betalt den honetta summan af 31 (säger tretioett) öre årligen eller tillsammans 5 rer 58 öre fom under denna långa tid tilgedokommit Hjernarps kyrka. Men några ståndspersoner funno fia ej nöjde dermed, helst fom nämnde tyrka befinnes i ytterst uselt skick och behöfwer snart en kostsam reparation om den ei skall bli obrukbar. De an: ställde derföre rättegång mot pastor, och sawäl landshöfvinges fom biffopg-embetet refolverade, att ifrägawarande kyrkjord fick wisserligen pastorn innehafwa, emevan densamma innehafts af hang föres trädare; men städjan och årliga afgälden derföre skulle bestämmas samt att par storn skulle erlägga fulla arrendet för tre förflutna är. Pastor klagade natur: liatwis öfwer detta utslag; men den 26 sistl. Juli fastställde fommar-follegium detsamma. Jfrågawarande jord är få god, att den kongl. löneregleringånämns ven ansån den wara wärd 140 vor årlir gen, hwilket pastorn alltså kommer att hätanefter Årligen betala, i stället för 31 öre. — En uyn stjerna, skrifwer en forres spondent, har uppgått vå mår lyriska scen. Den har gjort tyda och det will säga mycket, emedan den ide tillhör wår stjerneregion. Signora Sorandi narra: des till Swerige. Hon erhöll de högtid ligaste löften om att skola uppträda på en improviserad scen i Berns salong. Hon applåderades der alldeles ofantligt, hon höjdes äfwen der till skyarne, men dessa skyar bestodo af — cigarröf, ty den fina societeten der fan omöjligen försala cigarren. Den arma sängerskans strupe blef förgiftad med nicotin, hon blef förtwiflad deröswer, och det fan ins gen förtycka henne, och dessutom att ftändigt sjunga inför en publit, af fontorister, wisserligen näfstarta och benwiga, men med hattarne på och den blossande cigarren i mun, är just icke animerande. DÅ fom hofmarslalion of Eoholm fom en räddande engel. Han erbjöd signoran att uppträda på den kongl. stora teatern. Det war ädelt gjordt och klokt derjemte, ty hufwudstadens publik älskar ombyte och trängtar efter nytt. Den lyriska scenens artister mottogo signora Sorandi wäl: willigt, oc det hedrar dem. Den främs mande signoran har uppträdt på scenen, hon har sjungit sig till applåder och inropningar, hon är förtjust, stackars liten, hon bar glömt cigarrölen i Berns falong och Sweriges hufwudstad har stigit i hennes altning. Taaterkassan har också gjort affär på henne. Endast en af wåra lonstberidare har uttalat ett djupsinnigt men, Det är dock ide få farligt fom det låter, detta men. Signoran skall nog drilla sig in i hans hjerta ockjäå, och sker det ej, så får hon wäl trösta sig med att en fluga gör ingen sommar. — Också en riddare! Apropos Wasaorden och huru ren uttelas, skrifwer en korresp., mwill jag nämna en episod sedan Pariserexpesitionen. En ung Hoff stedt, fom under wår expesitien war s. k. maffinfmörjare, hade på ett eller annat krångligt sätt sökt att komma ut —021 —