Midsommaren var förbi. Den gamle grefve Björnklo hade en eftermiddag lemnat sin dotter ensam med den elegante Frans Warghjerta, som redan nägon tid gästat Marieholm och uppbjudit hela sin förmåga af älskvärdhet, i den lifliga afsigt att besegra Annas tillbakadragenhet och köld. I dag ämnade han löpa till storms mot den lilla, väl försvarade fästning, som Anna i hans ögon tycktes utgöra. Han hoppades såmedelst nå slutet på den mödosamma belägringen, hvilken syntes honom draga väl mycket ut på tiden. Framåt, derföre! — seger eller död! tänkte vår tappre Frans, anseende likväl den förra som en afgjord sak. Han blef nästan yr af förtjusning och fröjd vid tanken på huru ljuft segrens frukter skulle smaka. Af sådana föreställningar uppeggades han ännu mera och svor att vinna målet, uppoffringarne måtte blifva hvilka som helst. Han var ej heller utan en allierad, under det hans sköna fiende deremot helt och hållet måste förlita sig på egna krafter. Grefve Björnklo hade uppmuntrat honom att djerfvare gripa verket an och tillkännagifvit, att han skulle, om så erfordrades, göra slag i saken. Hvad under då om vår modige stridsman redan på förhand kände