Norrländska Korrespondenten – 29 november 1867, sida 2

tig blick på det dansande kaos, som presenterar sig för hans blickar, begifver han sig lugnt till den vid pianot sittande värden, med hvilken han utbyter en förtrolig helsning och nägra ord, samt styr derpa kurs till Warghjerta. Det samtal, som uppstår mellan dessa två mätte vara af ganska egen beskaffenhet, att döma af de stirrande ögon, den sednare fäster på sin interlokutör. — Men hur vet du allt detta? Icke har väl Moses, den fördömda judekanaljen, gifvit dig i uppdrag att vänskapsfullt varna mig för den öfverhängande faran; det skulle åtminstone icke harmonisera med den eländiga procentarsjälens lynne. — Visst icke. Förr tror jag, att månen förvandlade sig till en grön ost, än gubben Moses draperade sig med den ringaste flik af mensklighet. — Du vet, att jag ar göromål varit förhindrad profitera af Sabelbaljas bjudning, men att jag lofvade komma sednare på aftonen. Händelsen ville, att jag ett stycke af vägen hit skulle hafva framför mig tvenne hedersknysflar, som jag är säker på att du mycket väl känner, nemligen herrar Grip och Smyger, välbeställda slottskanslibetjenter. Af det särdeles lifliga samsprak, som de förde sins emellan, förnam jag, att de i morgon, på grund af Moses stränga order, ämna beröfva dig den