Norrländska Korrespondenten – 29 november 1867, sida 2

lek. De enda, som skörda någon säker fördel, äro de unga qvinnorna, hvilka fatt sig tillerkända förmånen af andel i vinsterna, men likväl icke behöfva gälda sina högst egenhändiga förluster. Den godlynte värden, som icke kan undgå att hysa medlidande med Warghjertas ihärdiga motgångar, föreslår, att denne för ett ögonblick upphör med spelet. Förgäfves. En spelare ex professo, och en sådan är vår grefve, står icke att hejda, sålänge han har qvar en skilling och personer att spela med. Ett ombyte af tidsfördrif för alla måste alltså åvägabringas, för att förekomma vidare nederlag å grefvens sida. — Snart ljuder en lifvande musik från ett dyrbart piano. Fyra par ordna sig till cancan, hvilken, jemte andra icke mindre vällustiga danser, uppföres med en fulländning i åtbörder och kroppsställningar, som skulle ländt infödda Parisare till heder. Champagnen flödar i strömmar under de korta pauserna, da de dansande hemta andan. De fyra paren hafva just åter med uppsluppen ifver kastat sig in i det lättsinniga ras, som färgar deras ansigten blodröda och frampressar oräkneliga svettdroppar från deras porer, och grefve Warghjerta, hvilken lemnat sin dam åt en annan kavaljer, ligger flämtande på en soffa, då en ung civilklädd man inträder. Efter en flyg