Norrländska Korrespondenten – 26 november 1867, sida 3

ödets ogunst förtaga den stäåndaktighet, som är så nödvändig och af så stort värde för de härdt pröfvade . .. Men lofva mig dock en sak, Anna. Foga dig efter din fars vilja. Han menar väl med dig. Han skall aldrig göra annat, än det som länder till sitt barns bätnad. Ivilken dåre jag var, som kunde så hängifva mig åt den berusande tanken att få ega dig,evigt älskade — dottren till en af rikets mäktigaste och mest ansedda magnater. Och sådane svindlande luftslott vågade jag, den ringe torparesonen, bygga. Aldrig har talesättet, att kärleken är blindo, synts mig mera välgrundadt, än just nu. — Men du, den ringe torparesonen, är och blir deck föredragen af hvarje fördomfri qvinna framför dessa många fadda män af privilegierad adel och dumhet, afbröt honom Anna med öfvertygelsens värme. — Dubbelt skön synes du mig i detta ögonblick, utropade Ström, fattande hennes hand och blickande med hänförelse i hennes tjusande ansigte. Tack för dessa ord, hvilka evigt, liksom du, skola förvaras i ett trofast minne, hvars klarhet först den annalkande skördemannen skall förmå fördunkla. IIuru bittra de försakelser, jag går till mötes, än må blifva, skall dock hågkomsten af dig och vår ömsesidiga kärlek utgöra en klar, mild