— ——— AWk— k rCW— —— —— — skande vid hvarandras bröst, deras tårar blandades, deras läppar möttes, och dessa tvenne själar blefvo äfven i olyckan sammangjutna till en enda, lika kännande bägges smärta. — Dyra Anna, jag vet hvad du ämnar säga, snyftade Ström — mannens starkhet var bruten. En tillfällighet gaf mig i går, sedan vi åtskiljts, kunskap om din fars planer i afseende på dig. — Men du vet icke, att han kommer redan om några dagar, sade Anna, i det hon såg upp; midsommarsdagen kommer grefve Warghjerta, för att anhålla om min hand. — Farväl alltså du ljufva tid, då vi lefde i vår kärlek! Blott de dyrbara minnena deraf skola hädanefter någon gång kunna skingra smärtan och gjuta lindrande balsam i mitt hjertas djupa, brännande sår, suckade Theodor, under det hans starka, höghvälfda barm våldsamt häfdes af de obetvingliga själsqval, som kämpade derinom. — Vi kunna ändock hoppas, dyrkade Theodor. Ilvarföre skola vi allaredan hängifva oss åt en förtärande misströstan. ÅÄnnu är kanske våra förhoppningars graf icke gräfd. Mod och tillförsigt blott! — Låt oss, liksom Jakob Årlig, taga saken kallt, tillade Anna i en något skämtsam ton. — Du har rätt. Vi böra ej låta