Norrländska Korrespondenten – 26 november 1867, sida 2

—— — — — ——— — ——— —— — Jag har kanske gått för rakt på saken . . . nog af, detär nu gjordt och kan ej ändras. Den stackars flickan kände sin fars obevekliga sinnelag alltför väl, för att ens falla på den tanken att försöka gifva en annan rigtning åt hans planer, medelst yppandet af sin kärlek till den unge inspektoren. Hon egde nog sans att beräkna de olyckliga följderna af ett sådant handlingssätt, som endast skulle tjenat till att förvärra en redan brydsam belägenhet. Ty gubben Björnklos första åtgärd, i fall han fått kännedom om den oskyldiga kärlekshandeln mellan en ringa tjenare och hans enda barn, hade blifvit att utan omsvep köra den arme ynglingen på porten, och härigenom skulle Anna förlorat en person, i hvilkens sköte hon kunde utgjuta sin sorg, som, så godt hans eget svidande hjerta tilläte, skulle söka trösta henne. Om våra bägge älskande icke hittills saknat den djupa, lugna sömn, som tillhör den friska, oförderfvade ungdomen, inträffade dock under den natt, som följde på denna händelserika dag, ett störande afbrott i detta regelmessiga förhållande. Icke ens Morpbei trollspö mäktade tillsluta deras keberglödande ögon och förläna frid åt deras plågsamt upprörda sinnen.