Norrländska Korrespondenten – 26 november 1867, sida 2

nad att gifva dig en man, till hvilken du tillitsfullt må kunna anförtro dig, som med kraftig arm skall skydda dig. — Ack ja, min far! utropade Anna, med tanken på Ström. — Nåväl, fortfor grefven, förnöjdt leende, du inser således vigten häraf. Din tillkommande make är redan utsedd och har varit det ända sedan du föddes, ty då bestämdes dertill en son till en af mina bästa vänner, grefve Warghjerta. Hade fadren märkt den dödsblekhet, som utbredde sig öfver dottrens annars så blomstrande kinder, skulle han säkerligen upphört med detta ämne, som nu blifvit bragt å bane; men han observarade den icke, utan fortsatte. — Den unge grefven anländer hit midsommarsdagen. IIan vill då anhålla om din hand. Jag har velat förbereda dig, på det att du genast må kunna lemna ett afgörande svar, hvarefter bröllopet kommer att ega rum utan dröjsmål . . . Men hvad står på? Du är blek som ett lik. — Det är ingenting, min far, svarade Anna med en ansträngning att undertrycka den känsla af smärta, som sönderslet hennes inre. En rörande resignation, resultatet af detta bemödande, aftecknade sig på de sköna anletsdragen.