Norrländska Korrespondenten – 26 november 1867, sida 2

mig derigenom glad till sinnes. Det är också bra längesedan du jollrade med din egen Anna. — Så-å, tycker du det mitt barn, svarade fadren, i det han mildt befriade sig fran sin dotters omarmning. Han satte sig ned i en ländstol och gaf Anna tecken att taga plats vid sin sida. — Min lilla flicka, började han, jag står med ena foten i grafven. Du kan således ej räkna på att länge få behålla mig — — — O, min far, tala icke så. Gud skall ännu länge bevara er åt mig, inföll Anna med tårfyllda ögon. — Afbryt mig icke! Vär Herre hör icke alltid våra böner. Naturens ordning bjuder mig, gamle man, att tänka på mitt troligen snart förestäende slut. Hvad är då solklarare, än att jag på samma gång har dig i mina tankar, älskade barn. Ja, det är en helig pligt, utan hvilkens uppfyllande min ande ej skulle finna ro efter döden, att söka betrygga din timliga lycka. Jag vill ej lemna dig ensam, utan stöd, i denna usla, trolösa verld, ty det skulle vara detsamma, som att gifva dig till pris åt alla de faror och fruktansvärda motgångar, hvilka möta oss alla stoftets skröpliga varelser. Och skulle du ensam kunna bvestå dem? Nej. Jag är derföre sin