Norrländska Korrespondenten – 26 november 1867, sida 2

3. Solen hade för längesedan lemnat renith. Aftonen var inne. I salongen satt fröken Anna, fördjupad i tankar på den ljufva framtid, hon trodde sig vå till mötes vid sidan af en ömt ålskad make — den simple inspektoren. Icke anade hon närheten af det hotande moln, som skulle fördystra hennes lefnads hittills klara himmel och vid urladdningen förinta kärlekens stjeroa, hvilken ännu tindrar derpå med ett elektriskt, värmande sken. Men desto hårdare blef slaget, som drabbade henne. De massiva dubbeldörrarne öppnades och bennes far inträdde, med ett mera upprymdt och fryntligt uttryck i de stränga dragen, än som sedan en tid annars varit vanligt. Anna observerade genast hans blida sinnesstämning, och, glad öfver att nu kanske få tillfälle att bekänna sin kärlek till Ström, sprang hon lifligt upp från divanen, lindade sina armar kring zubbens hals och kysste honom. — Ack se: min snälla pappa! Pappa ser riktigt belåten ut i afton och gör