Norrländska Korrespondenten – 26 november 1867, sida 2

Dagen derpå, vid öfverenskommen timma, vandrade Anna till den förut beskrifna bersä, som af de båda unga blifvit utsedd till mötesplats. Men hvilken skillnad mellan i dag och i går! I dag gick hon att med förkrossadt hjerta berätta föregående aftons tilldragelse, som helt och hållet tillintetgjorde de illusioner, hvaraf deras oskyldiga sinnen varit uppfyllda. Hvilket namn skulle man väl kunna gifva den sorgliga känsla, hvilken nu hade bemäktigat sig henne, för att erhålla blott en aning om hvad hon led. Motgångens hemska demoner hade förjagat sällhetens leende englar, hvilka i går hviskade så skönt om de njutningar, en lycklig och ren kärlek förmår beskära de dödliga. Dock, hoppets engel var ännu qvar. Den engeln kan blott döden aflägsna från jordens arma barn. På några stegs afstånd från mötesplatsen varseblef hon genom en öppning på löfverket sin tillbedjare. Men huru förändrad var icke äfven han. Vet han redan huru förhållandena gestaltat sig, var en fråga som hon ovilkorligen gjorde sig vid hans åsyn. Den stolta pannan uppbars nu icke så högt, de om mod talande eldiga ögonen voro matta och tårdränkta, och genom tåren blickade en stilla, men bitter sorg. I nästa ögonblick lågo de båda äl