Norrländska Korrespondenten – 22 november 1867, sida 4

Frostnatten. Uur vissnadt allt, som famnas af min blick! Grön nejden låg, då jag tillhvila gick; I aftonglansen lyste skogen fram Så hviskande, så ljudlöst allvarsam Som om för sig hvartenda löf deri Drömt toner till en afskeds-symfoni. Kanske det var en stilla aning, som Likt förebud från dödens engel kom? Förnamm du icke, skog, hans vinges sus, När stum du låg i qvällens sista ljus, Då mörknadt haf för diva tysta blad Med dämpad ton gaf afskeds-serenad? I hjertats verld sig ock förnimbar gör Ibland en stillhet — du vet ej hvarför — Allt lyser grönt, men ...ien solnedgång; Stum känslan är, som förr bröt ut i sång. Det är en aning: nästa morgon har Du från din sommar gula löf blott qvar.