ren kommit ur sigte, framträdde Ström på gångstigen, blek och tillintetgjord. Anletsdragen voro förvridna af bemödandet att bekämpa den ångest, af hvilken han marterades, och ur de mörka ögonen blickade den grymmaste förtviflan, det djupaste vemod. Med släpande steg och hängande hufvud vandrade han upp åt parken, i hvilken, till venster om den gresliga, inspektors-byggnadlen var belägen. (Forts.)