Norrländska Korrespondenten – 22 november 1867, sida 3

henne när han kommer hit midsommardagen. Det blir säkerligen ett uppdrag, som han med nöje skall mottaga och skynda att utföra till sin egen fördel ... Hon måtte väl icke hafva blifvit ursinnigt kär heller, den tokan, tillade den gamle med blixtrande ögon och knuten hand, då vid afgrundens alla makter! ... Dock nej, huru kan jag tänka så? Hvem skulle ingifvit henne kärlek här på bondlandet? Några ungherrar hafva ju ej varit här på år och dag! .. . IIvilka dumma griller af mig. Så ungefär talade grefven för sig sjelf, medan han passerade förbi inspektorens gömställe. Vär hjelte hade nemligen, då han hörde gubben atänka högto, i stället för att vidare aflägsna sig från den plats, som för några minuter sedan var vittne till de älskandes tåte-å-tåte, stannat och satt sig bakom några lummiga buskar, från hvilka han hade fri utsigt, utan att sjelf synas. Hvad intryck denna monolog skulle göra på honom, är lätt att tänka. Han hade lyssnat med återhållen andedrägt, såväl för att ej blifva upptäckt, som för att bättre uppfatta hvad grefven helt tyst yttrade; men han var nära att låta ett utrop undslippa sig, då han erfor syftningen af talet, ty den smärtsamma sinnesrörelsen blef honom öfvermäktig. När den gamle her