Norrländska Korrespondenten – 22 november 1867, sida 3

för båda parterna, när hand och hjerta följas åt ... men sällsynt är i våra materialistiska tider ett slikt förhallande . . . ha! ha! ... får gå ändå! Inte fick jag min salig gemåls hjerta, men hvad jag begärde, det erhöll jag, nemligen hennes hand, och mer behöfde jag ej för att komma på grön qvist, som man säger . .. Eget hvad man med förändrade omständigheter sjelf blir förändrad. En fattig adelsman är ju nu min afsky. Så var det ej förr, men jag var då också fattig, och är nu rik. Tempora mutantur et nos mutamur in illis, säger den gamle Romaren, och deri ligger en sanning, som dagligen bekräftar sig ... Ganska kostligt, att min gamle vän och vapenbroder grefve Warghjerta påminner om mitt på halft skämt gifna löfte, att hans son och min dotter skulle blifva ett äkta par. Likväl är det omkring aderton år sedan, eller vid mitt enda barns födelse, som jag fällde detta längesedan förgätna yttrande eller löfte, som han i sitt bref så högtidligt benämner det. Icke förthy vill jag, som en riddersman egnar och anstår, hålla mitt ord, om, som min vän säger, pojken blott är värdig ... Jag kan ej förstå orsaken till min dotters tankfullhet under de sednaste veckorna. Det ser ut, som om hon bure en hemlig börda på sitt oskyldiga hjerta. Nåja, den unge gref Frans får söka trösta