Norrländska Korrespondenten – 22 november 1867, sida 2

äfven i detta ögonblick begagna mig af denna tillåtelse ... Dessa sednare ord uttalades med ett rörande vemodigt tonfall. Iläftigare fortfor han efter några sekunders paus! Men för att vara kort, så har orsaken till mitt uteblifvande varit den, att jag vistats i staden för verkställandet af åtskillige större uppköp för hushållets räkning ... Grefven väntar visst talrikt främmande . . . kanske vet ni derom ... kanhända komma många guldsmidda unga män ... men, Anna, ni blir dock min, evigt min! I detta sista utrop var utpräglad en djup lidelse, hvaröfver vår fröken icke kunde undgå att erfara en viss häpnad, från hvilken hon dock genast återhemtade sig. — Men, min egen Theodor, yttrade hon i en ton, halft allvarlig och halft skämtsam, kom framför allt ihag, att min blifvande make icke under någon förevändning må öfverlemna sig åt sådana utbrott af svartsjuka, som nyss skedde, ty anledningar dertill saknas helt och hållet. — O förlåt, förlåt! min uppbrusande häftighet, som gjort mig så orättvis mot er, sade Theodor med en vekhet i rösten, hvilken märkbart kontrasterade mot den förra härdheten. De båda älskande hade nalkats och nedsatt sig på en liten torfsoffa, omhågnad af skuggande, åldriga lindar.