Norrländska Korrespondenten – 22 november 1867, sida 2

ren rodnande, denna korta tid har synts mig som en hel evighet. — Men hvar har ni då uppehållit er dessa långa dagar, eftersom ni ej uppfyllt våra ömsesidiga löften, hvarigenom vi förbundo 0 s, att dagligen träffas här vid denna tid, sade Anna, i det hon skälmskt hotande upplyfte sin lilla bländhvita hand. Ström svarade ej. Han såg blott på den retande flickan med eldiga blickar och njöt så en kort stund i fulla drag af den herrliga synen. Det föreföll, som ville han nu taga skadan igen och förskaffa sig ersättning för den Hevigheto, som förflutit, sedan han sist skådade sitt hjertas herrskarinna. Ändtligen for han upp ur sina betraktelser, och, fattande flickans hand, yttrade han med ögonen Iysande af lycksalighet: Tror ni då, min fröken, att jag af egen vilja har blifvit löftesbrytare? Ack nej, berodde allt blott på mig, så låge jag helt säkert ständigt vid edra fötter, dyra Anna! ... Men jag är tjenare, och huru svårt är det icke att vara det. Så borde jag, som har en så god husbonde, vissergen icke säga, i all synnerhet som denne husbonde är min välgörare och fader till eder, älskade Anna; men ni har nu, till bevis på er kärlek till mig, en gång för alla tillatit mig att oförtäckt yppa mina känslor, och jag drager derföre icke i betänkande att