Norrländska Korrespondenten – 22 november 1867, sida 2

hade det gjort ända från barndomens fridfulla dagar. Ynglingen, som nu var inspektor på Marieholm, hade vid fem års ålder, såsom faderoch moderlös, blifvit upptagen till grefvens fosterson. Redan då tillvann tan sig dennes välvilja genom sitt hurtiga uppförande, sin flit och läraktighet. Denna gunst förökades med hvarje år, tills den unge mannen efter nyligen fulländad kurs i landtbruket installerades i sin nuvarande befattning, Under vår inspektors barndom hade det tillåtits honom att, då den grefliga familjen om somrarne vistades på Marieholm, närma sig den lilla fröken Anna, som blott var trenne år yngre. Dessa små oskyldiga tu tillbragte då tiden med gemensamma lekar och barnsliga upptag, hvarunder den vänskap, som från deras första sammanträffande uppstatt dem emellan, ständigt tillväxte. Ur denna vänskap uppspirade slutligen den rena kärlek, hvilken nu förenade dessa tvenne lyckliga själar — en kärlek, som tillhviskade dem, att deras hf skulle blifva tomt på glädje och sällhet, om de icke fiage ega hvarandra. Anna bröt tystnaden. — Ack, se herr Ström, yttrade hon leende. Det är nu flera dagar sedan jag sist såg er. Detta möte har derföre — jag måste väl tillstå det — varit mycket efterlängtadt. — Ja i sanning, svarade inspekto