Norrländska Korrespondenten – 22 november 1867, sida 2

venster, anlände hon till en punkt, der flera stigar stötte tillsammans. Hon sporde ett litet guldur hvad tiden led, såg sig omkring och fästade uret åter vid midjan på en krok, likaledes af guld. Ett drag aftillfredsställelse målade sig plötsligt på hennes ansigte. Det åstadkom här samma effekt som solen, då hon oförmodadt genombryter och bortjagar ett moln från bimmelen. Från en af sidogangarne framträdde hastigt en ung man — en uppenbarelse af den mest fulländade manliga skönhet. Till växten var han läng: och kraftig: smärt som en vidja om lifvet och bred öfver axlarne som Herkules sjelf. Öfver denna ståtliga gestalt höjde sig ett hufvud, hvars bruna, ädelt formade ansigte beskuggades af ett rikt korpsvart här; öfver den fint bildade munnen smögo sig ett par koketta små mustacher; stora, mörkbruna ögon sköto blixtrar under en hög och om ljust förstånd vittnande panna. De båda unga hade stannat och stodo tigande midt emot hvarandra, utgörande tvenne kontraster: han, lik en söderns son, och hon, en den täckaste representant för nordens väna tärnor. De blickar, med hvilka de betraktade hvarandra, buro hvarken förvaningens eller öfverraskningens prägel; de buro kärlekens. Och så Var det. De unga älskade hvarandra med den första kärlekens varma glöd och