nen blef just titet lång i synen, men få r sig sjelf, men huru flat blef ban ide, wara mer, men han hetackade fig Der att strifwa. Spelarne sågo litet snedt på bonom i början, men snart gåfwo de önsltwärda. Oåt sagda ma, med Iorber häll att, om saken så fordrar, återkom ma till ämnet, wara såsem warning och uppmärlsam-zörelse tillräckliat. Meliorus. Tidsfördrif. (Ur Flinche Danska Almanach för 1866.) Man spelar och fjunger för tirsjördrif, man spisar, man baktalar, man knäcker nötter, man spelar fort, man rö: fer tebal, man refer, dansar, fäktar, fot: wer o. s. w: allt för tirsfördrif. Ja, det är werkligen bejynnerligt, huru upp: finningsrila menniskorna äro på tideförtri! Hmwarjör är ret få befynnertiat? Är det ide bäst när tiden går gort? Jo wisst är vet få, före läsare, men jag kan nu ide för min död tåla ret ortet: titsförtyi. Hwarför skall tiven förrrifwas? Är det icke fom om tet mere något lumpet! Man fördrifwer råttor och möss och annat otya, fom gör slara, man fördrifwer gilt och andra sjuktomar, så witt man lan, men tiden, de dagar fom mår Herre aifwer oss att lefva, manne ide ven slule wora för otd ter: til? Det är doc en gåäfwa från Gud; ven skall anwändas, men icke fördrifwas. Det båsta sättet att bruta tiden är mic: serligen att arbeta, men wi menniskor tunna ide beständ int ansitränga oss rer: mer; bet må någon gång emellan finnas hwita och förnöjelse ti Skulle jag nu säga tia, att en af de bästa och nyttigaste förströelsar är att läsa i en bok, få tror tu wäl att jag talar för min egen förvel, men det är blott min affigt att äte warna emot re onyttigafte och tåligaste tit sfördrif, och vet är att spela fort. Det war en gång en ffalv, fom blef inbjuten till en rif mans gästabud. Der skulle nu komma re allramisaste folf i hela landet, de lärdaste professorer, re tlolafie ministrar, ja till oc) med en bi skop wäntate man. Den gore mannen funde ice sofwa om natten, af bara alärje öfwer allt det han wäntade att få böra af wisdom. Då han trädde in i fällskapsrummet, stodo gästerna i åtskilliga bopar och samtalade, men rå ban ide tände någon af rem, måste ban stå allena. Fa, wänta litet, TÅ wi skola äta, tänkte ban, få blifwa wi alla jamlade, då will ret blifwa någet att höra De lommo få till bords, men huru mycket han än lyssnoade, få förre han id: böra annat än några samtal om wäder och wind, om mat och tryck, samt några aanska allmännceliga slålar och artiabeter. Mantänfte han, att det heller icke kunde wara tid till allwartiaa samtal wit bordet, och ban hoppades derföre sätert, att när re fingo resa fis, då ffulle wisdomen frydimma ut från knappbålen. Sort efter upp steto re från bortet och gingo in i nästa rum. Ru kommer det, fare skalrean då han sån, ott te fatte fia fyra och fyra wid några småbord och ortnare fin till att spela kort. Wärten bjöd benom att emot flyttade han fin stol bort till ett spelbord, hwarest fyra af be mest ute märkta männen hade tagit plats, ton upp fin onteckninasbof ur fsickan och begynte endast aft på sitt arbete och brydde fin om ingentina. Ejter vet ett par timmar wore gångna på detta fött, reste skalten fia upp met anteckningsbelen i banden ech fare till fina grannar: Mine herrar! jaa har länae i förwän glätt mia Åt att få wara tillsammans med de första män i wårt land, och jag fan derföre ickelemna er, förrän jaa har merdelat er hwilken frukt jag bar haft af edert sällskap. Nu läste han upp ur anteckninasboken: Du ger fort. Paf Spel ut Nu ter är trumf. Du skall spelu ut. Den tan jaa ide. Fv! der spelade jag felt Du bekänner wäl hjerter? Zcke denna gäng. Nu bar jaa tre frid; det war rod förargligt att alla skulle fitta på em hand. Du fmwiatar i föra Ah, om förlåtelse:; nu är jag tå bet! Nu tilflöt han boten och fare: Ja, mine herrar, bär är werkligen twå blad ännu, men jag will icke hindra er längre. Farwäl och tack! Antingen att de fyra berrarne nu cs 2. SA I j