1004 Inne (Jmändt.) Om utwandringen od en utwandrare härifrån, samt dennes inkasseringar. (Foris. fr. föreg. n:r) Åndamålet är icke att slösa hwarken tid eller ord för att förskaffa hämnd för en oförklarlig handling — en handlina nuder all kritik — af en personlighet tillräckliat aflägsnad för att ej behöfwa frukta efterrätningar frän Sundswall, metan måhända ömtäliaare medlemmar af samhället oförtjent skulle såras Omar: till skulle det ock tjena att nu förbanna, att förtöma? Derhän är man vv ändtligen fommen, att ordspråket: 7man känner ingen längre än till tänderna! på det mest slående sätt besannas — må bhwar och en derefter rätta fina förs troentre-upptraa! Twåtusen riksralers förlust för twå personer, är wäl att ganska tyrt få plikta för fin gaortrogenhet, för ett förtroende af hwilket nämnre tonitrpet, vet måste medgifwas, under en följd af år, säsom human tjensteman och redlig merborgare har ajort fia förtjent. Emellertid, och emedan fapitalet äfwen emiarerare, lära, om man får tro ryktet, de båra herrar handlande wara betänkte på att, emedan de ingentina qvitterat, fe fia tillaodo des nom att utpressa liqvid n:r 2; ochi bwilket äntamål nya räkninaar lära till en del wara experierare. Det faller af sia sjelft att liqviden för Andra gånaen ide få lätt temnar fina aömsien, ifvanerhet unter numarante penninae jörhällanden. Att merelstaaxelutiva åtaärder, af tansse till vet mesta allmege, utpressa en lic qvit, fom förut bliswit till en af före dringsenarne tertill anförtrord polis: konstapet erlagd, hör wäl nästan till ret (d otroliaa, rentaf omeralffa, om ide ins för lagen omöjliga. Men om ryktet bes finnes wora sannfärdiat, ffall ret nu wisa fin, hurun it a mon riskerar få en betald gäld öppen trotts det anförtredta omburets qvittens — ret är nemligen att förmoda att sådana lemnats wid ine kasseringen! Hwad fom är det rätta, liager för öppen dag. Wörföfet är ide få oåfwet; men ändeck tillräckligt att genom fin natar fåsta om ful fläck på dessa mäns herder och deras förtrocnde. Det är härtt för en mennisla att för: fora er förre fumma, det är lika bårdt för. många att förlora samma kapital, att trakasseras för en skuld som en gång blijwit betalt. Och om man icke fan påstå, att herrarne sjelfwe äro ffnlren till förluften, fon man ännn mindre säga, att gälrenärerna äro tet på fin böjd skulle ret wara ett fel om de liqvirerat utan att få sia uppwisad nägon fullmaft. Och om förtroendet gått ända derhän att nagon skriftlia får van ide existerat, fär wäl ett mundtligt anförtraende föga funna bortrefoneras, utan att med tdetsamma säna att hela inkasseringen war ett oförffämrt ayckel med en gäldbunden nästa d. w of. alt det war ej hrr fordringsegares mening, att räkningarna slulle betalas. Entaft den omständigbet att ett antal räfninz gar äro i en polig-Fonftopels händer, talar ju nog för, att ett incasso nppdrag blifwit honom, åtminstone munttligen, anförtrort, såwira man ide will påstå, aft räkningarne kommit i annan mans band genom tillarevp och i afsiat att på ett sweffullt sätt förskaffa fia mynt, fom bär likwäl ide tär funna påstås, enär ret är bewisliat att inkasseraren flere gånger affordrats redowisnina. Tillfället gör tiufmen säger orrspråket, och stulren till detta tillfälle fan wäl ide bli andras än terag, som eat att anför tro eller ide; men om orjulen, om ecfå ofriwilligt, är deras, är bet tlart, att 414 äsrtC8 AfFHNAV Tom MWMen oakI I I I I i i