Norrländska Korrespondenten – 19 november 1867, sida 2

lång stund, slog upp tredje buteljen om andef nå, så kör! Hon är icke värd min duktige son! Derpå skref han under den i laga form uppsatta handlingen. Faste spelade ypperligt en andebesvärjares roll och upphetsade gubbens af vinet redan glödande inbillning med de underbaraste spökhistorier; klockan tolf förde han ut gubben i stora salen, der den tiden höllos glada studenttillställningar. Faste insvepte sig sjelf och gubben i vida lakan samt införde gubben i en trollkrets, icke af dödskallar, lik de fordna andebesvärjarnes, utan af stående punschbuteljeremedan dessa mäktigare än något annat skulle afhålla anden, ifall han blefve vred, från att närma sig besvärjaren och den frågande, emedan, som Faste sade till patronen, alla goda andar evigt afsky spirituosa. Salen upplystes endast svagt af en bål, full med brinnande sprit. Faste började, hemskt mumlande, en besvärjelse på arabiska, Det var en mörk Septembernatt, och ovanligt tyst i Upsala, terminen hade ännu icke begynt. Gubben började skälfva af förskräckelse, intet annat ljud hördes än Fastes dofva mummel och skallret af gubbens tänder. Slutligen märktes ett doft buller från nästa rum, det tilltog och lät som tjut af ugglor och räfvar.