Norrländska Korrespondenten – 15 november 1867, sida 2

En Landtpatron. Af Nepomuk. (Forts. fr. n:r 90). Hunden slet sig lös, sprang ut genom ett fönster och Kalle följde honom samma väg. — Den söta gossen han är sig alltig lik, sade fru Krak och gick bort i något hushållsbestyr, patronen såg åter i sin tidniug, Faste gick af och an och talade som vanligt halfhögt för sig sjelf, öfverläggande hvad han skulle säga, för att gagna szin vän Flormans sak. Patronen sade: hör på, herre! vi talade nyligen om Svedenborg. Sedan dess har jag kommit att tänka på den der anekdoten om huru han skaffade rätt på ett förloradt qvitto genom att fråga en död mans vålnad hvar det fanns. A det sannt? — Så berättas; qvittot ficks tillbaka, det är säkert. — Så har jag hört att Svedenborgarne nu för tiden också skulle kunna framkalla andar. — Jaså, det har jag icke hört. Det tror jag icke. — Herrn säger så, ty herrn är Svedenborgare sjelf, och vill icke förråda homligheten.