Norrländska Korrespondenten – 15 november 1867, sida 2

Fru Krak? IIon kan icke ha så fyllig arm. Någon af pigorna? Nej, det doftar Eau de Portugal. Hvad? År det mamsell Adelaide? Detta talade han, utan att veta det, helt högt, med stegrad röst. Gestalten rörde på sig, lakanet föll ned från hufvudet, han igenkände den vackra Adelaide, som öppnade ögonen och stirrade hemskt, — Lemna mig! nedriga varelse! utropade hon häftigt, och förlorade äter sansningen. Hvad skulle väl den beskedlige Faste göra? Väcka husfolket? Men huru skulle man förklara för dem, att mamsell Adelaide var i hans rum på natten? Han rodnade i mörkret och var mycket förlägen, fastän ingen såg honom. Det vore klokare, tänkte han, att i all tystnad bära in henne i hennes kammare och lätsa om ingenting. Hon var säkert sömngångerska. För att icke vara utan vittne i mörkret, tände han ett ljus och betraktade sin tysta gäst. Men att våga taga henne i famnen, det varför mycket för den försynte Faste. Försökom, tänkte han, att bära henne med stol och allt. Han grep sig an, men just då han väl var i väg, vaknade hon helt och hållet, och sprang upp häftigt och sade: hvar är jag? Ack! herr Faste: Gudskelof!