Norrländska Korrespondenten – 15 november 1867, sida 2

hans person. Han hade utom Svedenborgs arbeten läst Nicanders syner och röster ur andeverlden och mycket dylikt, han hade varit med i de Landalska spökerierna i Upsala, men trodde ändock icke rätt fullt på andeuppenbarelser. Men hvad skulle han tro? Var det en lefvande menniska, en sömngångerska? Qvinligt tycktes väsendet. Gestalten fortfor att sitta orörlig, tillbakalutad i gungstolen, som stannat. Hvad skulle han göra? Ligga och stirra? Eller stiga upp och gå rakt på spöket, för att undersöka om det var en lefvande varelse? Men spöke eller qvinna, så gick det icke an att stiga fram så bar som han låg i sängen. Kläderna lågo på en stol utanför sparlakanen. Han sträckte sakta ut sin hand och stirrade på spöket, tänkande: tittar du hit? Nej, det syntes icke ha ögonen på honom, om det hade några, dess hufvud sjönk tillbaka, med anletet mot taket. Han klädde sig i största hast, men fick icke rätt på sina stöflor: nå det kan icke vara så noga på natten, med ett spöke. Ånnu något skygg, samlade han sitt filosofiska mod med en pris snus, gick i strumpfötterna närmare spöket, och grep — uti en mjuk arm. — Ha, det är en sömngångerska?