Norrländska Korrespondenten – 15 november 1867, sida 2

lakanen, för att liksom afsöndra sig ifrån den öfriga verlden. Men han kunde ändå icke somna, och för att komma lös från tankarna på det närvarandes förargelser, fördjupade han sig i Svedenborgska andeläran; ehuru han var klartänkt vid dagsljus, gjorde väl midnattsdunklet, ensamheten och tystnaden, att han tviflade mindre än vanligt och tyckte att det skulle vara ganska angenämt att framkalla andar, till exempel fader Cicero, för att tala med honom om Roms hemligheter. Plötsligt öppnades hans sängkammardörr och igenstängdes lika hastigt. En hvit skepnad sväfvade fram i rummet och nedsjönk i hans gungstol, på samma gång som ett förfärligt dunder likt åskan, hördes utanför i trappan till vindsvåningen. Han stack hufvudet ut genom sparlakanen, drog åt om halsen och stirrade i halfdunklet på den hvita gestalten: men i sin häpnad kunde han ej urskilja några anletsdrag; gestalten var också från hufvud till fot insvept i ett hvitt lakan och tycktes ha nyss kommit ur grafven. Han visste sig icke hafva så förolämpat någon menniska, att hon skulle vilja komma ur grafven för att beklaga sig, han hade haft ingen så innerlig vänskaps-förbindelse, att någon afliden skulle dragits sympatetiskt till