Norrländska Korrespondenten – 8 november 1867, sida 3

För Lördagsqwällen. J meraen är sabbat, en Herraus helga hwila! Då jag war una, glarde jag mig, jan fom få många andra, att på söndagen få fritt från arbete och roa mig. Jag mar ide hwad man egentligen kallar en supare, ide heller en spelare, icke heller en fruntim merskarl, — men helt vift litet af hwarje: Blef jag bjuden in på ett wärrsbus, funte jag fom andra aga min fup och biuta igen, när få föll nig in. Uppmanade man mig att taga tt parti, näh, bwarför inte, blott ej Utför hög point. Jag aftare min noga itt förklara någon flicka min kärlek; men om någon af det täcka könet smickrade min fåfänga, kunde jag göra för lassan rätt kännbara uppoffringar för att medelst presenter wisa min erkänsla och söka bipehålla ten skönas gora tanke om mig. Så förflöt söndagen den ena weckan efter en andra i i flera år, och hwarje måndag, Å jag blickate in i min portmonnä, mar jela sörenåente weckans aflöning fin fog. Slutligen slog mig samwetet, ropande: Du mäste inrätta ditt hus! — Nåwäl, ade jan till mig sjelf, skall du gifta tig? Rej, alla te qwinnor du fänner äro blott noredockor; ingen af vem fan göra en nan, alt raminst en tarflig arbetare, lydin. Skulle ru ej funna skapa rig ett ud utan ättenskap? — Jag föxesatte nig att spara; bröt just icke med mina imgängeswänner, men drog mia få fmår tingom undan, och efter ett års förlopp )ade jag 100 rdr insatta i sparbanlen. Indra Året inskränttes än ytterligare nina söntagssutgifter, och mwiv dess slu: var min sparbanks behållnina 250 rdr. Min principal såg, att jag frän att wara n wanlig arbetare blifwit driftiRa i mitt fe och fått ett mera stäxdadt skick, och dåatretje aret höjde han min lön. Jag jure hittills bott i min principals hus, nesällammaren; men nu törefloa bon nig att hyra ute staden ett rum ät nig. Zag förstod ej hans afsigt härmed,