Axivmatiska satser i Thorilts anda. (Lf en gammal man meddelade.) 2eliaicnen är Hfganten i denna werld, och lärleken är denna andes lifokraft. Urljusets källa bemtas förstånt, uppe lysnina ech sällhet. Gud regerar och styrer werldarne, ens ligt fina ewiga orrningslagur, hwilka — iden sizpate naturen — afse harmoni och stönhet — hos alla andewäsenden — lif, sällhet och lycksaliahet. J samma mån menniskan, med sin fria wilja, följer Gute ewiaa ortninaslagar, I samma mån bereder ben sia lycksaliabet; och i samma mån, ben afwiker och fil: jer fia från tem, ingär bon i sitt eget sinnliaa mörker och förirrar fig der — förbannelsens olycksaliga tillständ. — Alla samhällslagar, bmwilka skola berera samhällsfolken bildning, trafnad och fållbet, måste i alla affernden hwila på och öfwerensstämma med Enrs ewiga orts ninaglagar: i bwad re derifrån afwika, molwerkta de fia sjelfwa och sitt ånramål, wäölla ofrit, bat och förföljelser, samt bilta sålunta ett helwete bland samhällsmennissorna. Ala samhällen, dar yttre lifwets mar terieha, sålctes manskliaga och förgängliga förmönenheter få bereta fia walde öfver menniskornas andeliga Jörmögen beter och krafter, — äro missjoster ech sjuttiga warskorelsar, fom förwilla, för: hulnnra och förwilda samhäljsandan, fön: tea sambälls mertemmarne, bereda jam: bkällsbandtets upplösnina, sadan ve ajort oll gemensam trefnad, sällbet och bestänt för sambällemetlemmarne — omöjliaa. Den re erina och ten styrelje, fom tillåter särana lapar göra fia gållande,