Norrländska Korrespondenten – 5 november 1867, sida 2

En Landtpatron. Af Nepomuk. (Forts. fr. n:r 87). — Se så! sade Faste, jag är icke Adelaide. Sansa dig, lat bli att kyssa mig, du har kanske kysst henne och jag kunde antändas af eder eld. Förmyndaren har skrifvit till professor Sjöbring att få en ny informator efter dig; den hedersgubben frågade mig om jag kände nagon passande, och jag föteslog mig sjelf och antogs genast. Jag reser i morgon att blifva din efterträdare såsom pojkens upptuktare, icke såsom Adelaides blinde beundrare. Jag skall studera hennes lynpe, patronen och alla omständigheter, men och om jag finner att du kan blifva lycklig, så skall jag göra mitt bästa, att ställa till rätta för dig. — Ack du har hulpit mig fram genom mina tentamina till graden; skaffar du mig Adelaide, blir jag dig evigt förbunden. — Lita icke förmycket derpå. Det var lättare att göra dig behaglig för de oegennyttiga, välvilliga gubbarne i ventamina, än en egennyttig, elak förmyndare, som vill gynna sin son. Så många som helst kunna få Daphne, blott en enda kan vinna Adelaide. I. Några mil från Upsala, i en vacker nejd vid Mälaren, lag den stora egendomen, der den sköna Adelaide bodde hos sin förmyndare, patron Krak. Det var en eftermiddags, bergningstiden, och patronen gick med väldiga steg af och an i sin stora sal och tittade emellanåt oroligt ut genom de höga fönsterrutorna, för att se hvad himmelen lofvade, regn eller vackert våder. Patron Krak var lika storvuxen och frodig, som sin präktige Durhamstjur och hade ett visst slågttycke med denaa; hans laga panna, hans bistra uppsyn, hans stirrande blick, hans grofva lemmar liknade tjurens, men patronens näsa var egen för honom sjelf, hon hade antagit drufvans färg, och till en del något af formen. Patronen mumiade för sig sjelf, alldeles som tjuren, då han är vid däaligt lynne. Slutligen drog han häftigt på strängen till ringklockan. Dörren öppnades och patronens kära hälft, fru Krak, inträdde. Hälften var dock fjerdedel mot sin man, hvarken i höjd eller omfang, hon var lika mager, som någon af statdrängshustrurna på garden, så attfolket i trakten sade att patron tagit all musten ur huset på sin lott. Fru Kraks kläder och ansigte voro icke ens en fulla med mjöl, ty hon biträdde sjelf vid bakningen; hon frågade med ödmjuk röst: Hvad vill du min söta gubbe? — Hvad jag vill? Vet du att klockan är sex, jag vill ha min toddy. — Straxt! Frun skyndade ut och kom snart in med en bricka, hvarpå stod en karafin portvin, m. m. Gubben lagade till åt sig sin älsklingsdryck, drack, men fortfor att vara Detta hörde till hans natur, han kunde aldrig vara stilla, och lika orolig. toddy är icke något stillande medel. — Hur är det fatt, min söta gubbe, hvad vill du mera? — Har icke postbudet kommit än? — ÅÄÅnnu icke! — Den gemena käringen, som alltid sölar så länge på vägen. Jas har lust att sätta ned staten för henne. Allting kan ju hända här i verlden och jag far icke nys derom. Det är rysligt, att sitta pa landet som eremit. Yttersta domen kunde börja utan att den lata käringen kom hem med posten, innan allt vore förbi. — Väntar du bref? — Ja, bref eller tidningar, jag vill veta nagot nytt! Har nägonting nytt, socknens käringar löpa ju Jemnt i köket till dig, hvad ha de händt i socknen? du talar da aldrig om någonting; jag går här som en ratta i en bur. du icke hört sagt? IIar ingenting — Det enda är om ett par gummor i strandbyn derborta. — Nå, hvad är det? frågade gubben ifrigt; han älskade nyheter nästan lika mycket som portvins-toddy. — Jo, mor Lena skulle ned till sjön och skölja ett fång linnekläder, men just då hon var på väg, kom mor Sara med ett dylikt bylte. Som de icke ha klappbryzga, utan blott en cka, att sitta uti, så sprang hon allt hon orkade för att först komma i ekan; den andra gumman tog också till fötter, och bada skenade i kapp, till stor fröjd för byns drängar, som gingo på åkern. Sara höll på att komma om Lena, men mötte en gris och stupade på bonom. Sara kom först, hoppade i ekan, som lag obunden och flöt ut på viken, blåsten förde bort ekan, gumman försökte ro, men tappade ena rodde dock i förtviflan med den så att ekan gick rundt omdå gumman tröttnade, drefs ekan till andra landet. Lenas man kom roende med en annan eka och erbjöd sig hjelpa henne, men han bad honom dra at Illelsingland och sade: jag hjelper mig sjelf. Hon kom fram till andra stranden, fick der låna en ara och hann hem först pa natten. Gubben lyssnade i början med nyfikenhet, men slutligen sade han otåligt: har du icke hört någonting förnuftigt? Ila de fått in hvetet i Stenäran, andra, kring: by? Har rågen kommit upp i Tuna? Hur gick det med Petterssons häst, som fick lungrötan ? — Jag vet icke. — Aldrig vet du något. Se så, nu är det färdigt! skrek han häftigt, då det började att smattra på rutorna; allt mitt hvete förstördt, det var nedrigt, att läta det regna midtihvetebergningen! Derpå sprang han fram till fönstret i vredesmod och knöt handen åt det tunga molnet, som strök fram öfver hans egor. — Degen jäser öfver! skrek fru Krak och sprang ut. Lyckligtvis upphörde störtskuren: himmelen och patron Kraks ansigte klarnade äter, han tömde sin toddy och slutligen anlände postbudet med tidningar och bref. De lycklige storkholmarne läsa sina tidningar hvarje dag, och äro derföre mera liknöjda; men i landsorten, der man vanligtvis mäste i hela tre dagar sitta okunnig om verldens gång, blir nyhetshungern på tredje dagen olidlig för mangen, Som, lik patron Krak, icke har nägon annan själaspis än dagens tidningar. För att slippa sädan tre dagars hunger, brukade en gammal prest i början af detta århundradet, hvilken bodde i en aflägsen trakt, vid ärets slut köpa hela samlingen af en daglig tid