Norrländska Korrespondenten – 1 november 1867, sida 3

är glad om hwetet, såsom hittills, flipper undan. Kornet är mindre skadadt än något annat säresslag, med undans tag af hwetet. J trädgärvarne är när stan rubb och stubb uppätet af dessa djur. De rensa en trärgärd på några timmar. En trädgård, fom på moraos nen war få wacker, fom man nagonsin kunde önska fig, hade på qwällen fnappast en märt qwar. En tröst i berröfe welsen är, att ogräset också stryter. — Jernbro. Fråga har blifwit wäckt att medelst en kolossal jernbro fammans binda städerna Newyort oc) Broollyn, hwilta nu underhålla kommunikation medelst ångfärjor. Bron är beräknad att få en längd af 5,862 fot och tostnadsförslaget för densamma upptager en fumma af nära 7 millioner dollars. Det antages att ungefär 500,000 personer dagligen skola fomma att passera öfwer densamma. Om förflaget går igenom, fåfom det är all anledning att tro, fommer detta företag att gifma arbete åt många fom uu äro arbetslösa och lida brist på nåstan allt. — Wigtigt för jordbrulare. Idel singfors Dagdlad läses följande, fom med anledning af den ofta återkommande pos tatissjutan wäl torde wara förtjent af att uppmärksammas: Det finnes rön, som man tycker wara så allmänt bekanta, att det ide lönar mödan påminna derom. Och dock har man fett, att det behöfwes blott alltför wäl. Litasom många i wåras läto fina for, hästar oh får stnpa af swält, när de endast behöft hugga granris i skogen för att rädda sina treatur, få stola säterligen många nu med fors lagda händer låta fina potäter ruttna i lällrarna. Potatissjutan har på flera orter wisat fig och hotar att förstöra en tillgång, fom är dyrdarare nu än någons sin. Må man derföre på alla möjliga sätt, ide blott i tidningarne, utan äfwen enstildt och i tungörelser från preditftolarne, erinra foltet på orter, der potatis sjuta är märtbar, om det gamla waltända rönet, att wäl tortadt potatismjöl är ffydz dadt för all förstöring. Det är misferligen beswärligt att mala pståterna, men det lönar fig i dessa tider och bör inga: lunda sörsummas. — Swad en tomt kan inbringa. Kos nung Georg den 2:dre af England mötte en dag, då han promenerade i Hydeparken i Lonton, en soltat som hade törs lovat sitt ena ben. Konungen fände igen honom oc frågade honom om han bes höfre någonting. — Ja, min hujtru fit ter och säljer batelser här straxt utanför parten, swarade soldaten, och om hon tunde få en liten bit der till att uppföra ett stånd på, jä skulle wi berga oss godt. Konungen lät också gijwa henne fastebref på ett jordstycke der. — Många år derefter, när soldaten war död, men hang enta ännu lefwande och verag fon advofat, lät lorrkansleren tas ga bort hennes stånd och bygga på platjen ett palats, som star qwar än i dag. Soldatentan blef förtwiflad, men sonen bad henne tiga och wara lugn. När par latset war färrigt git han tilllordfandleren och begärte någon ersättning åt siu mor. Lordtansleren erbjöd ett par hnndra pund i ett för allt, men otvofar ten sade honom att han ej more nöjd med detta, utan tansleren kunde gerna taga bort sitt hus från tomten, ty bas kelsegumman behöfde det ide. — Slutet blef att lorrkansleren måste betala 400 pund sterling om året i tomtt yra, och palatsets egare betala life mycket än i vag till den fortne solratens aftomlingar. — — maioef if all slaka — 22.