r, hvilka han fört på ginvägar till men, vunnit lagern, medan han, som ljupat sig i vetenskapen sjelf, ännu t hette student. Lyckligtvis egde så mycket, att han kunde lefva ymmerfritt med sina kära böcker. 1 läste äfven många sådana med ka ingen tentandus besvärar sig. dan satt en morgon i den lilla maren på sin lilla trästol, fördjui Svedenborgs Arcana coelestica; såsom anhängare af denne snillSvärmare, utan såsom forskare i . Liksom man ej kan fullt förstå och dera ädla menniskor utan att ha fvat de dåliga, så kommer man ej er till klar uppfattning af sannin, utan bekantskap med alla villfaer. Jans ansigte var, som ofta de lär, intetsägande, kallt, och nästan stötande för obekanta; men få voro re än han på själens skatter och hvilka umgingos förtroligare med om, hade fått lära känna att hans ta var varmt så väl för alllPstort skönt, som äfven för enskilda menor, oaktadt alla deras svagheter. )et är ganska naturligt att älska stora och herrliga, det kunde äfhedningarne, men det är kristligt äfven älska sina felaktiga, obetydlikar. Plötsligt upprycktes hans dörr, en ung man rusade in och gick häftigt af och an i kammaren, utan ett ord. Hans utseende var sådant, som i första ögonblicket behagar unga qvinnor, han var lagom vacker, så att han icke uppväckte deras afund, högbröstad, välvuxen och ledig, så att det syntes, att han kunde valsa, hans bruna qvicka ögon kunde se djerft in i deras, hans friska mun lofvade angenäma kyssar och hans röst klang så behagligt, att det kändes ända in i hjertats sängkammare, der de hemliga önskningarne slumra. Faste satt stilla och teg i afvaktan på att den unge magister Johannes Florman skulle som vanligt sansa sig i sin lugna väns sällskap, liksom en porlande bäck stillnar, när han faller ut i ett större vatten. Slutligen stannade Florman och sade: har du fatt mitt sista bref! — Ja, sade Faste med sin djupa bas, men jag måste nästan gissa till innehållet; sällan har jag sett någon sådan skrift med så många bockar mot satslära och sundt förnuft. Men jag ursäktar dig för alltsammans. Du är förtvifladt kär och den skönas förmyndare har kört dig ur huset. — Ja, jag älskade Adelaide och hon gaf mig sitt hjerta. Hennes förmyndare, den omenniskan, som icke har den minsta aning om kärlekens heliga att säga majestät, vill slita henne ifrån mig. Till en början har han drifvit mig ur konditionen och nu gör haa allt som står i hans förmåga att ingifva henne vedervilja för mig. Och skälet? Det gemenaste i verlden, han vill att hon skall vänta till dess hans nittonårige son blir myndig; åt denna slyngel ämnar han gifva henne. Det är rysligt att en skolpojke skall föredragas en magister, min okunnige lärjunge mig sjelf. Jag är färdig att göra allt, men jag vet icke hvad jag skall göra, för att reda mig i denna sak. Jag kan hvarken sofva eller äta, jag ser hvarje stund min älskade Adelaide med tårar i ögonen, såsom en fånge, emellan den rödnäsiga förmyndaren och hans slyngelaktiga son. Hon sträcker sina armar efter mig, gubben hotar mig med knuten hand, och pojken räcker läng näsa at mig. Hvad skall jag göra? Jag är ursinnig, jag vill rifva upp både himmel och jord! Han grep en af Fastes trästolar och slog honom i golfvet, så att han gick i kras. Faste svarade helt lugnt: det är sannt, som det står i corpus juris: ingenting är våldsammare än kärleksraseriet, och det kan kufvas endast af en fullkomlig filosofi. Olyckligtvis rymmer filosofien ur hufvudet, när Eros intränger i hjertat. Kärleken gör vise till narrar, kapitalister till tiggare, gubbar till pojkar, lejon till lam, girige till slösare och fega till hjeltar. Kärleken dref Herkules att spinna, Hieronymus att läsa ebreiska; af kärlek till Cleopatra uppoffrade Antinous herraväldet öfver verlden: Henrik den fjerde förklädde sig till bonde för att råka Gabriella; Ludvig den fjortonde, den stoltaste af alla konungar, förrättade allernådigast hos sin la Valiere, jordgummetjenst. För Judiths skull förlorade fältmarskalk Holofernes sitt hufvud, och detsamma händer alla förälskade ännu i dag, i figurlig mening. Fastes lugna och skämtsamma ton stillade Florman småningom, så att han slutligen satte sig och sade med bedröfvad röst: ack, du bara gycklar med kärleken, du känner honom inte. Faste svarade småleende: åhjo, kärlek till ett enda ädelt föremål! sådan kärlek lyckliggör alltid. — Ja du har rätt, jag känner det, jag kan aldrig älska någon annan än Adelaide; men denna kärlek skall räcka lika länge som mitt lif. Fårjag henne, blifver jag den lyckligaste menniska på jorden, fär jag henne icke så blir jag galen! Den stackars Florman vred sina händer och omskakade sitt yfviga hår, som om han icke kammat det på flera dagar. Faste sade medlidsamt: det är dock sannt som Plautus säger: Miser est, qui amat! Min käre Florman, du ämnar ju blifva theologie kandidat, för att stiga upp på Zions tinnar; en sådan lidelsefull kärlek som din, skall nödvändigt döfva all håg för vidare studier och stäcka din framgång i lifvet. I den grekiska mythen om Paris och de trenne gudinnorna ligger en välvillig vink. Då han skulle välja mellan Juno, Minerva och Venus, gaf han det gyllene äpplet åt Venus. Hvad fick han för denna gåfva? Jo, den der krångliga Helena, men hvarken makt eller visdom. — Jag hör att du blott gäckas med mig, sade Florman, steg upp,tog sin hatt och tillade: farväl! Han sade detta med så sorgsen och förtviflad ton, att Faste rördes, tog hans hand och yttrade välvilligt: Jag hade redan tänkt både hit och dit på din ställning, innan du kom till mig. Jag hade helst önskat att du skulle slå henne ur hågen, men jag märker att din lidelse för henne är redan för djupt rotad, att kunna botas med annat än att du får henne till hustru, derföre skall jag försöka att hjelpa dig. farväl, min vän, Florman omfamnade sin vän med häftig förtjusning. (Forts.)