Norrländska Korrespondenten – 1 november 1867, sida 2

Denna sjukdom var icke till döds, såsom försonaren fordom sade om sin i Bethanien aflidne vän. Den var äfven till Guds ära; ty den var till hennes förbättring. Det var en botpredikan, som skakade den gamlas sinne; ty när hon lemnade sin bädd, var hon spak som ett lam. Ingen flyttning omnänndes och Elfrida fördubblade sina omsorger mot den åldriga modren. Hvad som varit, hade blifvit jordadt; hvad som var, syntes lugnt och godt, och för det kommande hade man ingen fruktan. Det var en mild och vacker höstdag — de båda makarnes sjette bröllopsdag. Åtföljda af sina båda barn hade de företagit en spatserfärd till det kära Blomsbo. Den omnämnda fattiga familjen hade flyttat dit, och deras egna hjertans tacksamhet var den enda påminnelse de egde om att detta intagande ställe icke tillhörde dem uteslutande; ty af de båda makarnes bemötande emot de nya innevånarinnorna skulle man kunna draga en annan slutsats. Bill och Elfrida jemte lilla Maria — Alexis var qvar på Blomsbo — reste fram på eftermiddagen till sockenkyrkan. Bill begärde nycklarne af klockaren. Ensamma trädde de in i den lilla vackra, men. anspråkslösa landtkyrkan. De båda makarne gingo arm i arm och Maria, förtjust öfver altartaflan och allt hvad hon der såg, hoppade fram till altaret. Dörren till altarringen stod öppen — och inom ett ögoublick var hon inom densamma. Af en gemensam, inre maning föllo makarne ned vid altaret. Pappa ... mamma ... utbrast Maria. Låtom oss tacka och bedjas, inföll mannen. Lutande sig emot kanten vid altaret lågo de länge försänkta i en stilla bön och varm tacksägelse. När de uppstodo föllo tårar utför Elfridas kinder och äfven Bill syntes rörd. Hvad denna lilla kyrkas, inföll Elfrida, är mig kär. Många dyra löften har jag här afgifvit.o vOch äfven utom kyrkam,, svarade mannen. De första löftena, mina konfirmations-löften, har jag visst icke fyllt så som jag då brinnande bad och åstundade ...5 Men ditt vigsel-löfte, det har du hållit, såsom få hustrur kunna berömma sig af att hafva hållit sinaa De lemnade kyrkan, sättande sig på bänken invid den af några hängbjörkar omskuggade kullen. Huru lugnt slumra de icke härr, sade Elfrida. Många tankar tränga sig in på mig, deribland mitt till min ... falla på knä moder på hennes dödssäng af henne fordrade och af mig gifna löfte . Gud vare lofvad för upplösningen deraf b. Hon satt tyst några ögonblick, derefter yttrade hon vidare: Här på hennes graf lofva vi hvarandra, att aldrig genom tänksamt och förmätet löfte binda våra barn. Tryckande hennes hand, svarade han: Svårare och hårdare var det löfte, som du gaf mig, innan jag fick ditt ja, det, att allt lida, allt fördraga af din makes moder för min skull; men du har uppfyllt allan rättfärdighet. Ja, Elfrida, du har varit bunden genom tvenne löften, ett till din moder, ett till din make, och intetdera har du svikity yTror du ej, att jag säger sannto, yttrade Elfrida, höjande sin blick upp till honom, Hatt jag säger sannt, när jag försäkrar dig att det kostade mig flere strider att hålla det förra än det sednare. Makarne slöto sig tillsammans i en innerlig omfamning, under det att Maria plockade vilda blommor på kullen, Jav, återtog Elfrida, när jag afgaf det första löftet, misstog jag mig på min egen styrka; icke så när jag gaf det andra. Vet du, min älskadev, sade Bill, något obe— Fatt dina öden skulle kunna gifva s till en liten novell med titel: Elfri löften.v Dessa ord hunno våra öron, och äro ursprungliga anledningen till d na lilla berättelse. (Slut.) En Landtpatron. Af Nepomuk. I. I Upsala, vid Svartbäcksgatan, ett hus som kallas ÖTrähästem, veta icke hvarföre, om icke derföre det likt den ryktbare trojanska trä sten rymmer otroligt mycket folk, liksom en stor hop Greker utgingo denna för att eröfra Troja, så ock en stor hop studenter, efter tade studier; utgått ur Upsala träh för att eröfra platser i staten o kyrkan. I trähästen bodde på trettiotale äldre student, Fredrik Faste. var en af dessa djupsinniga män, hv läsa mycket och grundligt, men sig så högt begrepp om både exa och examinatorer, att de aldrig t: sig färdiga för att pröfvas. Re hade den ene efter den andre af lärjungar och en mängd af hans k