dade Elfrida ur rummet, lemnande mor och son ensamma. Gumman var blåblek både af raseri och smärta. Min morp, sade han sansadt och allvarligt, sjag var skyldig min maka denna upprättelse, och nu ber jag mamma att välja mellan tvenne ting, antingen att sitt förhållande mot min hustru, eller ock att fytta i höst. vJag flyttar i höst .. Godt, jag skall ordna ett hem till mamma, sådant att mamma der bör kunna trifvas. När mannen inträdde i sin hustrus rum, fann han henne ligga knäböjd vid en stol, högt snyftande. IIon förmärkte ej hans inträdande förrän han upplyftade henne och bar henne till den lilla kåsösen, der han satte henne ned och sig vid hennes sida. Jag vet icke om jag skall tacka eller banna digo, yttrade hon mellan tårarne. vIngendera migo vAck! jag älskar dig så outsägligt, .. Så, som jag tror att ingen maka älskat sin make. Tror du annars, att jag skulle kunnat uthärda hvad jag nu lidit, utan att klaga, i nära sex ärs tid .. delen blott älska voOm du kunde återgå till hvad som varit och börja på nytt, vetande på samma gång, hvad du ginge till mötes, hvad gjorde du då? ... Detsamma som jag gjorde, då jag lade min hand i din trogna älskade hand. Q vinna, qvinna sade han, tryckande benne ömt till sitt bröst, intet offer är för dyrt för dig ... Hon flyttar i höst. yIIvad säger du, icke ske ... det skall icke ske ... vJo, min maka, det måste ske det skall ske val. Är det så, då tackar jag Gud., Om möjligto, bad han, oså sök att glömma detta och vi tala nu om något nej ... det får .. det är hennes eget annat, om Blomsbo; det är oss bada alltför kärt, för att vi skulle sälja detsamma. vOm din mor verkligen kan besluta sig till att skilja sig vid sin son, skulle vi ej då kunna flytta till Blomsbo med våra små, och hon och farbror stauna här; då finge hon återtaga hushållet och väldet; en skicklig hushållerska vore väl ej svårt att anskaffa henne, och då finge du resa mellan Blomsbo och Råmansforss. Tomt blefve det, obeskrifligt tomt; men när jag ändå finge träffa dig åtminstone hvar vecka, så finge väl också jag försaka något.o Det der underskrifver jag icke Vill du upplåta det åt din mor?) Nej, icke det beller. Jag vet en fattig familj, som behöfver bostad. Fadren är död, men modren lefver och har tre döttrar. De flytta dit. IIalfva inkomsten at den lilla gården anslå vi till deras behof. Vi äro lyckligare än de, ty det är saligare gifva än taga; och det skola vi äfven försöka göra klart för dem; men realiserandet af min önskan beror af dig.o Tack, min Fredrik, tacko, sade hon, omfamnande honom; odetta förslag gjorde mig så lycklig och glad, att det var i sanning en läkande balsam för denna dagens sårKnappast hade sonen lemnat sin mor, förrän gamle farbror gläntade på dörren. vIIuru står det till, fru svägerska, är paroxysmen förbi för den här gången 27 Gumman satt ländstol. Nu trädde han in och tog en stol, som han sköt nära intill hennes. vÄr hon stum ... hon talade så pass i middags, att tungan kanske blef för mycket ansträngd ... vJag skall ... flytta ... ... för hans duleineas skull. Nå ja, det borde ha skett långt som en staty i sin i höst förr ... Kallar svägerskan hans ärliga hustru för en dulcinea?) vJa ... hvad hon annat?o Var då svägerskan sin mans — dulcinea 29 Nämn ej mig och henne på samär ma gäng! Det har svägerskan rätt utiv, svarade han med sin vanliga kallblodighet; ty J ären så olika, att era namn icke ens böra stå i bredd med hvarandras. Vet svägerskan, att det just gjorde mig ondt om dig i dago Nu tillrade stora tårar utför hennes skrumpna ansigte. Det var rätt och billigt, ty om någon är att beklaga, så är det — jag.o Dessa tårar vekt. vHvarföre kan ej svägerskan vara litet mildare mot den bästa qvinna jorden burit, så vore allt godt igen gjorde gubbens hjerta vBästa qvinna, bästa qvinnas, härmade hon honom. ÖTusende bättre qvinnor än den der räfungen, som stulit min sons hjerta ifrån mig, har jorden burit. Jag tål icke att svåger tar hennes försvar.o vMen se det gör jag ändå; ty jag håller alltid med rättvisan. Men huru gubben pratade, mjuknade han upp gummans hjerta, åtminstone för ögonblicket, och det var märkbart att se, hvilket välde han utöfvade öfver henne. Det var några veckor sednare. Gamla fru Bill låg på en sjuksäng, som hotade att blifva hennes dödsbädd. Elfrida var outtröttlig; under loppet af fjorton dagar hvilade hon ej en enda gang afklädd i sin säng. Den mun, som förr så ofta bannat henne, välsignade henne nu, och det var ej nägon. icke ens hennes egen son, som, hvad förmägan att sköta den sjuka beträffade, kunde mäta sig med henne. vBarno, de blifva sade fru Bill ofta, du borsjuksköterska, ty till det passar du bäst. Hennes man, som hörde orden, svarade: vTill hvad passar icke — hon, och isynnerhet passar hon till att göra sin make lyckligGumman svarade ej ett enda ord. En natt syntes det som om döden redan lutat sig mot hennes hufvudgärd. Sjelf var hon ölvertygad, att det var blott några få steg mellan henne och hennes graf. Hennes barn sutto bredvid hennes bädd. vNu, Elfridas, sade hon med matt röst, onu känner jag, att jag — om jag skall dö lugn — måste hafva med mig din förlåtelse på resan. Ja, Fredrik, du har rätt, hon är en makalös qvinna(Forts.)