Norrländska Korrespondenten – 29 oktober 1867, sida 2

ga l. som gråter vud vid tyst, gömmande sitt hufmodrens bröst. Gumman går ut och slår igen dörren. Dylika uppträden, föranledda af olika anledningar, hafva, om icke dagligen, åtminstone hvarje vecka egt rum under Elfridas äktenskap, och om vi skulle lägga handen på hennes hjerta, frågande: har du varit lycklig? hvad skulle hon då svara? Lyckligare hade jag kunnat vara, men allt, allt, är ljuft emot det, att hafva försakat honom. Det var hennes hjertas uppriktiga svar. Hon hade lidit otroligt genom sin svärmor, men hon hade med en ståndaktighet utan exempel blifvit sina föresatser trogen, och hennes kärlek till hennes make var så djup, så outsäglig, att hon i och genom honom tyckt sig finna en rik ersättning för alla de som ständigt återkommo. Det som varit och var ännu svårast för Elfrida att uthärda, var gummans behandlingssätt af barnen. Hon skämde bort det ena och tyranniserade det andra, och det fordrades Elfridas förstand, för att dela jemnt mellan båda sina barn. Icke hälften af de orättvisor, som svärmodren tillskyndade sin sonhustru, kände hennes son, ty Elfrida hade änau aldrig talat med sin man om något uppträde, till hvilket han icke sjelf varit vittne. IIennes samvete bar hendet vittnesbörd, att hon icke för någon, ej ens för sin egen far, låtit ne en klagan öfver sin svärmor undfalla sig. Hon efterkom, så längt sig göra lät, gummans orimliga fordringar och befallningar. Men om hon antingen varit förenad med en make, hvilken hon ej älskat med en så stark, ja, om man så vill, excentrisk kärlek, eller ock erfarit att denne make tagit inflytande af sin mor, då hade hon kanske dukat under för sitt lidande. Hon hade icke då varit den tåliga, exempellösa qvinnan, som hon nu under fem och ett halft år visat sig vara. Vid middagsbordet frågade mannen: oIluru är det med Maria; barn, har du fått den der kulan, som du har i din panna? hvarifrån Innan flickan hann svara, inföll svärmodren: Maria var som vanligt stygg mot Alexis, och jag gaf henne en handgriplig tillrättavisning. Bill såg skarpt på sin mor. vJag far lof att sägas, inblandade sig farbrodren, att svägerskan är något härdhändt.9 Flickan började gråta. vMammas, frågade hon snyftande, ovar jag stygg? Elfrida ville icke motsäga sin svärmoder, men kunde icke heller säga en osanning. vÅh nej, det var jag som var styggo, svarade gossen och berättade hela förloppet. Det der är ett bevis på gossens goda hjertas, förklarade svärmodren. Maria skall få karameller af migo, sade farbror, Hom du kommer upp på mitt rum, sedan vi ätit. Får jag inga karameller? började Alexis. i Nej, min junker, det får du visst icke, i dag åtminstone. farmor skall Det säger jag dig, Fredrik, att din hustru är en orättvis mor, som gynnar sin odygdiga flickAlexis, gifva dig karameller ... Trösta dig, unge på sin englalike gosses bekostnad.n Uppasserskan hörde orden. Elfrida fick tårarne i ögonen. Gamla fru Bill, som annars icke lärt att styra sitt obändiga lynne, yttrade: Skall du lipa nu igen, Elfrida? Det säger jag, att det var en olycksdag, då du gifte dig med fröken Cederfelto, tillade hon med ett hånleende, ty sedan dess har din mor icke haft en lugn stund. Nu kunde Elfrida icke längre återhålla tårarne. Man steg upp ifrån bordet. Hvar tar du vägen, du englasinne?) sade Bill till sin hustru; det är något som jag på en gång vill säga dig och min moro Stolt och trotsig gick gumman in i sitt rum. Hon hade hört sin sons ord. Läggande sin arm kring Elfridas lif, släpade han henne med sig in till modren. Skall du draga henne hit in nu? Får jag ej vara i fred?) Nej, min mor; jag ålägger min hustru att, vi uu äro allena, säga om gossens berättelse är sanno vJa, svarade Elfrida med låg röst. I min mors närvaro är jag skyldig min hustru, att tacka henne för det oförlikneliga tålamod, den mer än menskliga fördragsamhet, hon haft med min moryÖ Fredrik, Fredrik, afbröt Elfrida, tyst för Guds skull, tyst lo Samto, fortsatte han meningen, oförlåta mig, att jag icke uppoffrade fästmön för modren, det vill säga, attjag icke bosatte mig med min hustru på ett annat ställe, än der min mor befann sig. Jag trodde mig älska henne då; ... men hvad vill det säga emot den kärlek jag nu hyser för henne, mina barns modero när Och med häftighet slöt han sin hustru i sina armar, pressande henne till sitt hjerta. Slitande sig ur hans famn, skyn