att ett för bögt pockande fött röner bat: flag, då man finner att man misslyckats. Mordet liver stort afbräck, den egna Frafz ten kännes mattad, och fan möjligtwis fordra lång tid och ny öfning innan den återkommer till fin förra spänstighet. Man är förfagd, förlorar tron på fig sjelf, sin förmåga och Iydan — alt långt mera än skäligt war, men det är dock det wanliga förloppet. Om wi förut ansågo oss funna göra alt, beftorma himmelen, få känna mi of; efter misslyckandet få qwästa, att mi ide med behörig friffbet wilja genomdrifwa det nära liggande od) rimliga. Sagan om Ifarus, som wille flyga till solen, men förbrände wingarne, har djup symbolisk betydelse. Det afmålar oss sjelfwa, då wi syfta åt mål som icke äro förenliga med wår daning för det minskligt möjliga. Goethe säger härom ungefär: Ett och samma passar ej för alla, Må hwarochen fe till hwad Han förmår; Men akte fig hwaren ifrån att falla. Och styre få att han på säkra fötter ftår. Detta tänkespräk borde wi alla djupt inpregla i sinnet, få att mi funna hafwa det för ögonen wid hwarje företagande. 3 fårant fall skulle wi hafwa på bälta sätt sörjt för wår lefnad, och ide behöfwa frukta för det slut som träffar dåren, med hans öfwerspända förhoppningar och planer. Goethes ord är också afgjordt träffande, då det påminner om att ide allt passar för alla. Den ene fan företaga och werkligen genomdrifwa något, fom för en annan ide wore rimligt att förföka. Förhållanden, skilnaden på indivirualiteter, egenskaper och krafter — allt inmwer: far här till mycken olikhet. Må hwaren fe tillhwad han förmår och mwil, menar Goethe, få skall allt bli bra. Man måste uppgöra fina planer och former efter hwad man sjelf är, huru långt man, efter lupnafte pröfning, fan med wisshet antaga att man fan komma. Man får ide sträcka fig längre än täcket räder, — säger ett gammalt klokt ordspråt, fom här gerna liknelsewis tillämpas. ( Korti.)