list t bur om sjelfuppfof tran, och fom bhufwudsakligen är beroende af den egna Erafs ten för att få en wäl gynnande utweckling. Wi tala här om sjelfständigheten i att fatta beslut. Wisserligen skall ungdomen sträfwa till aflägsna, höga och ärta fyfs ten, och detta sträfwande till oupphörligt stigande och förfullkomnande skall med tilltagande år anlita hans sedliga krafter; men i hejrandet wid handlingen wisar sig mästaren som förstår att beherrska lifskraft, wilja och önskningar. Wårt mål bör wisserligen, i allt fom rör wår kallelse, wår werkningskrets och i allmänhet i alt wårt görande, wara så högt och stort som möjligt; men, man bör här noga göra klart för fia, hwad detta möjligt innefattar. Wi skola icke söka uppnå det öfwerdrifna, orimliga. Att jaga efter det omöjliaa är oförnuft, och som i de flesta fall medför balslag och förderf. Samma regel, fom för bruket af mas pen, gäller också för lefnaden. Tan ett skjutgewär i vin hand och sigta på ett mål, vit kulan ide fan hinna, få är det onyttigt och enfaldigt att försöka. Omar till tjenade det då att du sköt? Det är alldeles ide bättre än om du ide haft något sådant. Åunu en liknelse: Du will stiga upp i ett högt torn. Du kan, naturligtwis, icke i ett ögonblick kemma ditupp. Men om du nöjer dig med att, steg för steg, gå uppför trapporna, få kommer du rit, möjligen med någon ansträngning och kanske långsamt, men under tiden med desto större wisshet att det skall lyckas. Flyga har ide blifwit menniskan förunnadt. Denna sanning gifwer of en mälgö rande lernina, om wi öfwerflytta den till det intelligenta området. Hes icke fullt utwuxna Ynglingar före faber ofta den förwillelsen att smida högtflygande planer, och att sedermera werkligen börja efterjaga vem i werilige heten, samt att slutligen fälla modet när de insett vet orimliga i försöket, hwarefter de genom nerslagenhet göra fig kraftlösa, få att ve ite funna fullfölja närmare liggande och rimliga syften. Det är redan orätt att på en ledig stund, på lek, förespegla fig såkallade luftslott. Det wänjer tanten i någon mån ifrån att strängt hålla fig mid rea. liteter. Men we vem, fom sakna den moraliska styrkan att afwisa sådana lögner af wår inbillningskraft, vå lifwet kommer fram med fina torra nödmäns digheter, fina obewekliga fordringar! Hwad ven i mellanstunder drömmande uppgör för fin lösa fantasi, fommer al: tid i skärande motsats till den omgifwande werkligheten, och hwad man, efter hänz gifwande ät drömlifwet företager sig i den werkliga werlden, förekommer så grått och tåligt i jemförelse med det lättjefullt tänkta, granna och lysande ur inbillningend werld. Man får vä min: skad håg för den werlliga handlingen, förlorar mer eller mindre fin rätta werts samhetskraft. Man frågar en liten gosse: Hwad ämnar du bli, när du blir ftorv? Det är näl ingen sällsynthet att man får det raska och bestämda swaret: Oes neral! Man skrattar deråt, vå det tom mer från ett barn, men det wäcker bedröjs welse då man får höra ett dylikt swar ifrån gammalt folk, ehuru det naturligts wis ide fommer lita öppet och naivt som af barnet. Endast steg för steg låter sig medgången befallas. Wi få icke tillåta oss att springa förbi några mellan-grader, vå wi gå framåt mot ett mål, — få framt mi wilja wara säkra om att riktigt komma fram. Det är terför en grundregel i all praktisk lefnadswishet, att början må wara liten, men slutet stort, framgåens det warsamt och jemnt. Man bynger inga solida hus utan en stadig grund. Man får ide söka plötsligt framtwinga det högsta, utan fårst winna det lägre och mindre, för att sedermera, med fast fot derpå, komma längre och längre fram! Wi må wälja ett exempel ur den nyare statshistorien. Då Preussen efter stora segrar stiftade Nordtyska förbundet, hördes röster fom ansågo Mainelinien be wisa blott en halfhet i åtgärder. Afwen Sydtyskland tyckte man ha bordt wara indraget under Preussens hegemoni; men Bismarck, som föranledt saken handlade förständigt, då han till en början lät det wara nog att hafwa sprängt den gamla förbundsragen och sammansatt ett enigt Nordtyskland. Att sammanhälla mer Cteeiiiii.. —