kan, hvilket jag likväl fruktar att ni ej gör, taga detta beslut, då är det min önskan att Elfrida genast blir er maka, ty mot långa förlofningar har jag en viss fördom. Ja, jag går så långt, att om min dotter blefve förenad med er, skulle jag beldre önska henne blifva maka, än att hon som ogift framlefde sina dagar. Som er maka vore hon i godt beskydd. Men troligen blifver det icke vid er, som hennes unga hjerta fäster sig; dock, jag ber er, att under alla förhållanden vara för henne en vän och beskyddare. Blott ett har jag att tillägga, nemligen det att ni är den enda man, som känner, hvilket motsvarar detideal JAg jag från min ungdom setti mina drömmar. Om någon kan vara fullkomlig här i dödlighetens verld, är det ni; och jag anropar den aldrahögste att han äfven i timligt hänseende förvarar ät er en rik lott af välsignelse. Till min sista stund förblifver jag Eder sanna, tacksamma vän Maria Cederfelt.v Under tiden hade Elfrida setat med nedsänkt hufvud, betäckande ansigtet med sina båda händer. Nu såg hon upp till Bill med en blick, som han aldrig glömde under hela sitt lif. Vill du, frågade han, Hatt jag för din skull tillsäger min mor, att lemna mitt hus?) Nej, aldrig, svarade hon med en stark betoning i rösten; omen i detta enda fall vågar jag handla emot min moders vilja. När du är den man, som mitt hjerta utväljer, är jag ju löst från mitt löfte. Om jag heldre vill blottställa mig för de möjliga obehagen af din mors lynne, än skilja mig från dig, så är det ju min ensak... och om hon kan se ned till oss, så vet jag, att hon icke ogillar mig. Han ville trycka henne i sina armar, till sitt hjerta. Nej, min gode, dyre vän!icke förrän min far välsignat oss. Oaktadt hennes motstånd, tog han henne på sina armar och bar henne in i hennes fars rum. Hon är min, om du välsignar oss.. Med ansträngning slet sig Elfrida ur Bills armar och flydde till sin faders fötter. Läs först din hustrus bref, och gif oss sedan din välsignelse o Bill lemnade honom brefvet, som han läste med uppmärksamhet. Under tiden låg dottren nu, som en gäng förut, nedböjd för sin far, lutande sitt hufvud mot hans knän. vElfridab utropade fadren. Hon reste sig upp, kastande sig i hans armar.