Norrländska Korrespondenten – 22 oktober 1867, sida 2

Elfridas löften. Skizz af Pilgrimen. (Forts. fr. n:r 83). on hade ännu ej somnat, och sig hastigt upp var han i ögonvid hennes sida. kande hennes hand, skyndade i förstugan. kommen, broderop, helsade )ederfelt den ankommande, idet lika kärt, som oväntadt bemin utadt ... ja ... det var ovänven för mig, det vill säga för ckor men alltsedan ar jag drömt derom vaken och ... nde gäst in i salen, öppederfelt dörren till sina enskil. sedan sin var nyss här inne ... jag ser 1 tagit till flykten kom och som jag förmodar att är till mig — ty mellan hendig är allt sagdt — ber jag va godheten att stiga in i mina ... hon såg , allt är visst icke sagdt melme och mig, och sedan jag i få eddelat dig det väsendtligaste, dig att du säger mig din tanke ... om du anser henne vara löst eller ännu bunden af sitt löfte. Baron Cederfelts svar på denna fråga lemnas oss i det följande. yDu tillåter mig väl, att först ensam få möta henne . Det faller af sig sjelft. Såsom en bildstod satt Elfridai sin sängkammare, samma rum, der modren utandades sin sista suck. Hon lutade sig mot en soffkudde; ögonen voro slutna och hennes tankegång hade nästan afstannat. Vid brukspatron Bills inträde såg hon plötsligen upp. oIlvarföre ... kommer ni hit...och just i dagvp, sade hon stammande, försökande att resa sig upp från den lilla kåsös, i hvilken hon satt. Nej, sitt qvaro, bad Bill, försökande att trycka henne ned i käsösen, i hvilken hon nästan medvetslös sjönk tillbaka. Sättande sig vid hennes sida, återtog han: vOm ni talat om ert bref var ett återljud af ert hjerta, så är nu en förening icke omöjlig mellan er jag måste handla enligt mitt samvetes röst, ehuru hjertats svaghet har mycket deremot att invända. Nu Elfrida bjuder jag dig att göra detsamma ... som inledning till hvad som nu måste följa, anhäller jag att få säga några ord. Bland din mors papper, låg ett bref sanning ... och mig ... till S. A. W. och under dessa tre initialer hade hon skrifvit: Brukspatron Bill har godheten öfverlemna brefvet till sin egare Din moro7, fortsatte han, vja, Elfrida, jag säger du — din mor nämnde en gång till mig under sin långvariga sjukdom, långt före din faders återkomst, att hon under initialerna S. A. W. skrifvit till min farbror konsul Bill; denne besynnerlige man, som ständigt fruktade ett utbrott af sin hustrus orimliga svartsjuka, ville aldrig mottaga något bref af ett fruntimmer med annan utanskrift, än sagde initialer; detta var dock mera påkalladt af gubbens egenheter, än af någon nödvändighet. Att brefvet handlade om dig och mig trodde jag. Det var henne icke obekant, att du redan då gjort ett lifligt intryck på mitt hjerta. Hon svarade, att det var hennes önskan, att Elfrida aldrig skulle gifta sig, och att hon ämnade taga af dig det löftet, att aldrig ingå äkta förening. Jag bad henne ej göra det: jag sade henne tillika, att jag, så kär du än var mig, icke ville begära dig till maka, emedan jag insåg, att det vore för mycken skillnad i ålder oss emellan. Iläftigt afbröt hon mig med följande yttrande: Skulle Elfrida gifta sig, vore det just en äldre man, som jag önskade henne, och er företrädesvis; men jag fruktar, att hon icke vid er kunde fästa sig annorlunda, än med en lugn aktningsfull vänskap, ty hon har varit van att från barndomen betrakta er såsom en faderlig vän. Nu afböjer jag en ytterligare fortsättning af detta ämne. Under vår sammanvaro så på våra resor, som i Danmarks hufvudstad, kände jag, att min kärlek för dig stegrades, icke till lidelse, ty detta ord är för sent att användas mellan dig och mig, men till en på aktning grundad varm och oföränderlig kärlek. Jag beslöt dock att ingenting säga dig mundtligen. Jag skref till dig och du svarade såsom du borde svara. Om jag icke under vår sammanvaro trott mig förmärka, att jag icke varit dig likgiltig, hade jag aldrig friat. Min farbror, som i början af våren flyttade till Råmansforss, anade, då ditt svar anlände, anledningen till min dystra sinnesstämning. Han lade straxt derefter ett bref från din mor på mitt skrifbord. I den skrifvelse, som var honom tillställd, säger hon, att det bref till mig, som i denna var inneslutet, icke skulle lemnas mig förrän i September månad innevarande år. Han, som trodde sig väl underrättad äfven i detta fall, tillade, i det han drog på munnen, att han beslutat öfverträda förbudet, och tyckte att det ingenting skulle betyda, om brefvet lemnades några veckor förut. Bill tillade: Nu utbeder jag detta bref högt. Och nu läste han Min gode vän! Jag ämnar taga, såsom jag nämnt er, af min dotter ett högtidligt löfte att hon aldrig ingår i äkta ståndet, och hoppas, att minnet af detta löfte, gifvet till en döende moder, skall bevara henne från att genomlefva ett olyckligt äktenskap. Men jag känner dock en man, till hvilken jag ej skulle tveka att lemna henne. Denne man har förtrott mig att han håller henne kär. Skulle — det jag uppriktigt sagdt ej tror inträfmig att få läsa följande: för far — så blifva, att hon besvarar eder känsla, så är Elfrida på vissa vilkor löst från sitt löfte och åt både henne och er ger jag min välsignelse. Dessa rader öfverlemnar jag i er gamle redlige farbrors förvar. Förrän min dotter fyllt sina tjugu år, får hon icke ens tänka på giftermål; men denna dag, om ni förstår att hon älskar er, får ni meddela er med henne, och då först faller detta bref i edra händer. Nu tvänne vilkor, I:o att ni beslutar er, att åt er mor utse en annan bostad, än ert hus, ty jag vill icke att min dotter skall utsättas för de obehag, som blifva oundvikliga följder af ett dagligt sammanlefvande med henne under samma tak. 2:o Om ni