Norrländska Korrespondenten – 18 oktober 1867, sida 4

ålunda urståndsatt att betala fin rät ning. Min wärr fare han till wärden, jag är en hederlig karl. Jag mill narra er; någon skälm har stulit min plånbok och med den alla mina penningar. Jag fan ej nu betala min räfning; men låt mig gå nu, och twå dagar här: efter stall ni få edra penningar. Wärs ben såg på tonungen misstänksjamt och fare honom att tet funnes få många jmwintlare i landet, att han ej kunde sätta tro till honom, Han måste betala sin räkning och finge ej lemna huset förr. Konungen brast i skratt och utropade: vStadars Swerige, det blir då ett ins terregnum, tills dess någon gått i god for vin konung! Wärrens förwåning, vå han hörde hwem hans gäst war, fan man lätt föreställa fig. — Så låter venz na äkta amerikanska historia. — Anekdot frän sista expositionen af gödboslap. Twå minderåriga gessar, fom begge besökt utställningen, fammanträjfade derefter. — Wet du, — fade den ene, — jag såa der ett stort swin; det war mycket större än din pappa. — Det är omöjligt, inföll den andre, — mamma bar fajt att vet intet finns större swin till än min pappa.