het, utan för att enligt sitt hjertas kraf lindra deras smärta, som behöfde tröst och icke sjelfve hade mod att, dertill ej uppmanade af nägon, uppenbara sina bekymmer. Med ett ord: Elfrida var, för att begagna sig af en afliden författarinnas ord, en af odessa som under det att de sjelfva genomgå tåredalen, bereda der tröstekällor åt andra.Icke ett ord hade under dessa tre månader talats mellan far och dotter 1 detta ämne. Fadren höll sitt löfte, Elfrida sitt, ty hon hade icke under tiden erfarit något behof, att utgjuta sin tysta sorg för någon annan än för fadren ofvan skyn. Under dessa tvänne år var icke det afslag, som hon uttalade i det af en återhållen smärta stämplade bref, som är oss bekant, det enda som hon afgifvit. Nej, hon hade dessutom afslagit tvänne andra anbud, hvilka hon, om än icke något löfte bundit henne, ej under några vilkor velat antaga. När Elfrida den vackra, soliga morgonen i början af hösten steg in i det rum der fader och dotter hvar morgon efter en förfluten natt helsade hvarandra, föllo hennes ögon på ett med en hvit duk blomsterklädt bord. I några enkla verser uttalade fadren sina varma välönskningar för dottrens sällhet. Deras armar öppnades och de föllo i hvarandras famn. Allt är godt, allt är väb, sade Elfrida, måtte jag blott få behålla min farbÅtven om så skulle hända, att du icke får behålla honom, mäste ändå allt vara ygodto, allt vara yvälb Elfrida drog en djup suck. Efter ett par minuters tystnad, sade hon: Hvad blefve det då af mig? Det Gud redan vid din födsel förutsett. Tror du icke att han redan ifrån början utstakat vår bana och ombesörjt allt det der, öfver hvilket vi hafva så mycken onyttig oro? Elfrida teg. IIvad, mitt barn, har ditt jemna, glada mod tagit vägen? Du är dig i dag icke lik ... icke sådan som du varit under sednare tiden.Pappa, jag skall snart blifva mig lik, blott jag får litet tid på mig... Med afviga handen strök hon bort en tår, som föll ned på hennes kind. Fader och dotter intogo, utan att säga många ord, sitt ypperliga javakaffe. Han försökte sätta samtalet i rörelse, men Elfrida gaf endast då och då några fåordiga svar. Slutligen reste de sig upp från bordet. Nu förmådde hon ej längre återhälla sina tårar. Hon vände sig åt dörren, i afsigt att skynda in i sitt rum, då fadren, läggande sina armar kriug hennes lif, qvarhöll henne. Ofrivilligt sade han: , vklfrida ... det är icke så hopplöst, som du föreställer dig ... opplöst ... hvad menar pappa dermed? Jag är icke hopplös ... jag har godt hopp ... fastän nu en stor svaghet kom öfver mig, men det skall ej räcka länge — Det var tanken på möjligheten att förlora sin far, som var anledningen dertill; ty hon kände att det då skulle fordras kraft att lefva. I en af Bulvers romanerp, sade Cederfelt, förekommer några ord, vexlade mellan tvänne vänner, hvilka ord äro behjertansvärda. Iljelten, som i nöjen och maklighet förslösat sitt lif, frågar sin vän: Uvad skall jag göra, huru använda mitt öfriga lif?o Du förstår att frågan härledde sig från en trötthet i själen, som öfverfallit honom. Gör godto, svarade vännen, ylef för andra ... Och Elfrida, det gör du visserligen nu, men skulle jag gå bort, så hade du mera tillfälle att uteslutande egna dig åt menniskokärlekens verk. Lutande sig emot honom, hviskade hon: Sedan den sommarqväll då pappa affärdade det bref som för mig var så afgörande, har jag, sedan första smärtan lade sig, känt mig stark, lugn, ja glad; och jag känner nu tydligt att så snart en varelse lefver, hvilken jag tillhör och som tillhör mig, kan jag aldrig blifva olycklig ... jag vet icke hvarföre dessa dödstankar skulle öfverfalla mig bort med dem . pappa är ju blott fyratiotvå år, ännu ung, jag kan ju vara döden lika nära ... Nu blir jag despoto, svarade han med ett fint leende, tro icke att du i dag får sitta för dig sjelf .. j i, du måste hålla mig sällskap, och under det Jag binder mina böcker arbetar du... Cederfelt gick in i sina rum, och Elfrida kom kort derefter in med sitt arbete. De samspråkade gladt och ledigt. Molnen veko bort, 1 åtminstone synbart, om än ett sådant i hemlighet skulle ligga qvar på hennes sinne. Förmiddagen försvann ganska snart. Far och dotter intogo sin middag. Derefter sade Cederfelt: Nu tar jag min lilla siesta, vill du sitta qvar hos mig, eller gå in till dig, så gör du, som dig bäst synes, men i sednare fallet måste du komma tillbaka, ty i annat fallb, tillade han skämtande, Hhemtar jag dig med tjenliga medel. Jag dröjer qvar i pappas rum... Han lade sig på sin hvilosoffa. Hon tog en bok och satte sig vid fönstret. Bullret af en vagn kom henne att se upp. Det är han det är hano, utbrast hon. (Forts.)