torkat ihjäl och landet blifwit förödt. Får skogssköflingen i Norrland ohejdadt fortgå, är det intet twifwel att landet snart blir eu ödemark, litsom det är otwifwelaktiat, att def numarande fler. åriga misswäxtår äro en början till en sådan förödelse, fom wilkorligen måste begränsas för att göra landet till hwad vet fan blifwa med fina rita naturtils gångar, om dessa wårdas och anwändas på ett förnuftigt och ändamälsenligt sätt, hwarigenom de ide göras till en förbans nelse för landet, utan anwändas till def uppkomst och wälsignelse. J detta afseente predifar den nuwarande nöden wältaligt den lärdomen: förstör ej tans bet genom en sniken, blott stundens mins ning afseende skogssköfling, fom förderfwar klimatet, befrämjar alltjemt och med förötad styrka återtommande froftffador, utan ordna skonsafwerkningen få, att ven lemnar landet fördelar, hwilka från goda år funna lemna hjelp för kommande hårda. Hwad fom i sårana hårda är, hwaraf synnerligast de öfre norrläntska länen nu hemsötas, bör widgöras, är framför allt att tillse, att ej moraliskt elände må komma att föröka det sysiska och efonomiska. Man erfar redan, att ingrepp i den egande rätten förekommit, till följe af den redan rådande brödlösheten. Men detta är ej det enda onda, som deraf är att befara, ja ej ens det wärsta, ty det fon endast partielt förekomma oc) är öfwergående. Men wärre är det om genom arbetslöshet och genom urffiljningglöst utösta gäfwor en allmän arbet8håglöshet och pockande anspråk utbilda fig, hwilka lätt funna öfwergå till bes tändande allmänna karattersfel. Får folfet i hårda år understöd utan att behöfwa med arbete och omtanke på något sätt återgälda ret, tan på ett betänkligt sätt deraf bilda fig sådana ansprät på allmän hjelp, att det ej wårdar sig om ansträngningar för att för framtiden förminska orsakerna dertill eller anstränga egna krafter då nöd hotar; men nedligs aes hjelpen i såtana arbets-företan, fom hafwa detta till mål, kan hjelpen blifwa dubbelt gagnande, dels genom arbetsamhetens och sjelfkraftens widmakthållande och ansträngande, — ty liksom jåfäng gå lärer mycket ondt, likaså är arbetet en moralisk vehikel, — dels äfwen Aes nom att åstadkomma myrutodlingar, bes fordra kommunikationerna merelit mög: brytningar, fanvalifering8-arbeten m. m., hwarigenom invuftrieng fält widgas och tillfällena till utfomjt förökas. Men allt detta bör ste planmessigt och ej på måfå, och wi tro att staten ej tan bättre anwänta sina och den enffilda mälgörens hetens ingalunda obetydliga underftörsbelopp, än genom ett ortentligt reples radt arbete i denna riktnina, bwariper nom äfwen understörs behofwet för frames tiden skall mäfendtligt minskas. Men det är ej endast staten, fom har förpligtelfer härtill, utan äfwen kommunerna ålias per bet att ej förbise detta wigtiga mo: ment med afseende på undsättningarne, hwilka tå ej mera få karakteren af en storartad allmosa, tung att emottaga och mången gång kanske äfwen lika twelsam att gifwa, som då man åt den enskilde behöfwande gifwer utan utsigt att ver: med något gagneligt åstatkommes; utan de blifwa då ett bidrag till färerneslans dets förkofran och allmänna utweckling, hwilket i kommande titer bär igen sig i en riklig afkomst. Det kan wara att noga betänka om ej länens landsting och hushålningsfällskaper härutinnan hafwa fig ålagda förs pligtelser, fom ligga inom deras wertsamhetssser. Jemtlands läng lantsting har ätminstone ansett untfättninggfrågan liaga inom dess gebit då det nyligen beslutade att, i stället för att begära undsättnina, lemna sin kredit för ett lån till sina nödlidandes understödjande af till och med 100,000 rdr. Denna omtanke om sjelfhjelp är högligen bes römwärd, men kunde naturligen ej finna tillämpning i de nordligaste länen vers före att nöden der är allmännare, äfwensom derföre att flere äldre totala undsättningslån der ännu äro oguldna. Men hwad fom desse sednare kunde göras, wore att landstinget öfwerlade och beslutade om de åtgärder, fom bee funnos ändamålsenliga för ordnandet af