man. — Umgänget med henne gifvit mig helt andra begrepp m, med hvilka jag vandrade ut förförisk verld. Hennes enkla, 2 barnatro, hennes gudsfruktan, terspeglade sig i hela hennes utöfvade öfver mig ett välgöinflytande, och nu är det min sa tro, som ger mig kraft att mig öfver osannfärdiga rykten. r talat med för mycken enthuom mina obetydliga egenskaper, et har måhända varit nog för sta skugga öfver oss båda. insåg det sunda, riktiga och vackra i hans anmärkningar. Hon mom rätt. Och friherrinnan Ceoch hennes vän vederlade den na, men haltlösa och falska öfelsen, att icke en sann och ren p kan ega bestånd mellan man vinna, utan att den känsla, som allmänhet kallar kärlek, nödt i denna måste inblanda sig. ett ord: umgänget med honom ör henne i mer än ett fall välerikt. är oftast qvinnan, som väcker ns religiösa känsla; här var det m. Bill var icke hvad man förned ordet vläsare;o han egde icke ensidighet och fördomar. Han 1 sann kristen, som icke blygdes . visa på hvem han trodde, men cke heller gaf med afsigt sitt dyrbaraste gods till exposition för allas blickar. Nu blott några ord om hans lefnadsöden. Han var son af en grosshandlare. Denne hade i Stockholm gift sig med sin hushållerska, hvilken som en ärlig qviana trädde i brudstolen. Det var hennes skönhet, som bländade grosshandlaren Bill, och mannen var alltför rättänkande att icke handla så som mången annan i hans ställe skulle hafva gjort. Fru Bill var blott tjugotvå år då hon gifte sig; hon var dotter af en skorstensfejare och tjenade på ett värdshus, då hon blef antagen i tjenst hos Bill. Hon hade ett godt, naturligt förstånd, men var icke mottaglig för en finare bildning; icke allenast hvad ton, lefnadsvett och manr beträffade, var hon mindre väl lottad, utan äfven i intellektuelt afseende. Hon hade ett despotiskt och håftigt lynne och vår gode grosshandlare lärer, efter hvad ryktet förmälte, mer än en gång ängrat det steg han tagit. Lyckligtvis var ingen dotter frukten af deras äktenskap. Fredrik var enda barnet; han egnade sig åt bergsvetenskapen. Det var ett studium som framför alla andra intresserade honom. Men han ingick icke i statens tjenst. Medan hans far lefde förskaffade han sig öfverinseendet af Råmansfors; vid fadrens död, som inträffade för blott fem år sedan, lade han sina penningar i förenämnde bruk. Då tog han sin mor i sitt hus, och måhända om ej denna moder varit, hade han blifvit förenad med den unga qvinna, som han i många är älskat och hvilken besvarade hans kärlek. Ett ar efter fadrens död afled hans Mathilda — så hette hon — af hektik, som den läkare, hvilken vårdade henne, ansåg härleda sig från hemlig sorg. Emellertid sörjde Bill djupt, men tyst, och ingen qvinna kunde berömma sig af att sedan dess hafva emottagit hans hyllning. Hans mor, nu omkring 62 år, vårdade hans hus. Ordning och samhet voro de utmärkande egenskaper, som man med skäl kunde tillerkänna henne. Men sonen erfor en hemsparlig smärta öfver den bristande sympathi, som egde rum mellan honom och modren. Han försökte att icke allenast ingifva henne ett mildare sinne, utan äfven smak för bildande sysselsättningar. Men han arbetade i en stel och otacksam jordmån. Hon saknade icke sina förtjenster; hon var redlig och saunings-älskande, arbetsam som en myra, fastän hon var uppfostrad i hufvudstaden. Hon var snygg och fin i sin klädedrägt, men utan prål och fåfänga. Ett löfte var henne -: heligt. Skarp i sina omdömen, fordrande mera af sina tjenare, än de billigtvis kunde uppfylla, flyttade de qvinliga domestikerna hvart halfar, under det att de manliga stannade qvar är ifrån år. Brukspatronen Bill hade en nära anhörig, hvilken han både vördade och högaktade, men som i många afseenden var ett original. Det var hans farbror, konsul Bill. Denne mans karakter, i grunden ren som en källa, utgjorde dock en väfnad af egenheter. Nu gammal vorden, hade sjuttio vintrars snö samlat sig på hans hjessa. Han hade varit gift och, hemfallen under toffeln, liksom bror, vågade han sällan gå raka vägar. Hans hustru, en Xantippa, i många fall en motsvarighet till sin svägerska, ehuru denna var enligt hennes egen utsago af en distinguerad familj, regerades af svartsjuka ända in i ålderdomen. Hon tålte icke att han skriftvexlade med något fruntimmer. Men icke desto mindre hade han sin egen lilla korrespondens, och som han sedan sin ungdom haft en särdeles smak för det mystiska och ovanliga, lemnades hans bref till en af hans närmare bekanta, boende i samma stad som han, da utanskriften utgjorde tre initialer, begynnelse-bokstäfverna till hans tänkespråk Sanning, Allvar, Viljekraft och äfven till hans dopnamn Samuel Anders Wilhelm. Denne man hade under sin början af våren blifvit befriad från sitt huskors Men gubben sörjde henne likväl, och. som han för längesedan tagit afsked från sin befattning som belgisk konsul i en sjöstad, hade han nu erhållit en fristad för sina återstående dagar i sin brorssons hus. Han hade medel att genom en årlig, hederlig afgift ersätta den kostnad, som han genom sin tillökning i brorssonens hushäll naturligtvis skulle förorsaka denne. Ett af de många skälen till hans flyttning till Rämansfors var svägerskans likhet med hans oysalig Binaoch som vanan är hos mången andra naturen, så fann han det tomt efter Binas vträtgirigheto, som han gaf den vackra benämningen af uppriktighet oc in l gen af uppriktighet och IIvad förenämnde valspräk beträffade, passade det fullkomligt in på honom, så snart dessa egenskaper icke kommo i beröring med Bina; då måste sanningen träda i skuggan, allvaret öfvergå till ett i mjugg godt skratt och viljekraften förlamas. Men som tjensteman, medborgare och menniskovän hade konsul Hill alltid varit med skäl aktad. Hans hustru egde äfven sina vackra sidor. Hon var välgörande och godhjertad, liksom sin man, när det var fråga om att bispringa de nödlidande, hjelpa förlista sjömäns hustrur och barn, då räckte de hvarandra handen, och otaliga voro