Följden af misshushållning med skog är af många länd, men ännu finnas ganska många fom föga bry fia derom, i vet desse senare afyttra fin enda bugs liga skog för en lumpen styfwer, kanske blott för att afhjelpa ett tillfälligt penningehebof. Så är fallet bland en tel af allmogen. Den säaer: brist på skog tan ej inträffa i wår tiv, och för öfrigt mwära hagarna så iagen, att wi sakna bete, för hwars uppbjelpande skogen måste netfällas. All nerfälld skoa fan man ej taga wara uppå. Hwarken till förfälj: nina eher för eget behof anwändas re qwarlemnade qwistarne och träden, utan ressa liaga nu och göda jorden. Stun vom fästes ide afseente uppå hwar ffogen wäxer eller om ett gifwande bete någonsin kan uppkomma i ren nedbhugge va stogens ställe; ide heller huru ren wäxer, om en gallrina är af nöden, hwilket i sådant fall stundom tillaär med ten oförsigtiahet, att flera smärre träd nedbrytas wid nedfällandet; och änttz ligen får man fe den wackraste ungskog borttagen, hwilken först efter tjogtals år lunnat blifwa mogen och sålunda pifwa en lönande inkomst. Så illa hands terade skogsegor fan man få fe näftan öfwerallt, der ffosen ide allaredan är totalt förbi, och följten har wisat och wifar en mossbelupen markeller böljande ljnnabetar. Det förderfliaa swedjandet har wäl till det mesta upphört, men icke så med misshusbållandet öfwer hufwud. Och fan man nu uppmana den af bes hof trängre och mindre jordegaren till