Norrländska Korrespondenten – 11 oktober 1867, sida 2

skild afgift för sitt underhåll, som han således godtgjorde. Nu en närmare blick på vår hjeltinna. Hon liknade både fader och moder; hade hans breda panna, djupblå, själfulla ögon, i hvilka en lätt melankoli framskymtade; modrens raka näsa och välbildade mun; facen erinrade om fadren, profilen om modren. Hennes mörka glänsande hår, klingande uttal och lyckliga fattningsgåfva hade som arf ifrån modren öfvergått till henne. Till någon del bedömde Maria sin dotter riktigt, fastän hon misstog sig i vissa hänseenden. Det var sannt, att Elfrida i den lugna fristad, der en del af hennes barndom förflutit, ej varit i tillfälle att utöfva de fel, som måhända voro henne medfödda, men om hvilka hon icke sjelf hade någon kännedom. Just den sjelfständighet, som Maria ansåg utgöra ett af grunddragen i hennes karakter, torde blifva för henne ett medel att motarbeta dessa fel, om de skulle blifva henne öfvermäktiga. Hon hade klara, rediga begrepp, hvilande på en religiös grund, samt en stark pligtkänsla. Ännu var hennes hjerta friskt, som luften på våra fjellar, och rent som den snö, hvilken faller på desamma. Med ett ord, hon var en nyss utvecklad ros, hvars hjertblad voro fullkomligt oskadade. II. Två år hade halkat undan sedan friherrinnan Cederfelts stoft öfverlemnades i allmodrens famn. Sommar och höst, vinter och vår hade fader och dotter vandrat till den närbelägna kyrkogården, der de på hvilobänken framför den af några hängbjörkar beskuggade kullen, på hvilken ett jernkors med namn och dato betecknade hvem som der hvilade, talade med kärlek om den, af dem båda, så varmt älskade hädangångna makan och modren. Under dessa tvänne förflutna år hade ett lika innerligt som fast samband knutit sig mellan far och dotter; oaktadt skillnaden i ålder och erfarenhet, egde de icke allenast sällskap, utan äfven tröst och glädje af hvarandra. Under första halfåret af deras sammanvaro stördes sällan deras ensamhet. De egde mycket att meddela hvarandra. Uvarenda liten omständighet, som stod i gemenskap med den bortgängna modrens lefnad, åhördes af honom med det mest spända intresse. Han å sin sida hade åtskilligt att säga henne, som var på en gång roande och undervisande. Det varen rik ande, som hade mycket att aflåta och ändå ett ymnigt förråd qvar af vetande, erfarenhet och vishet. Under mången skymningsstund satt Elfrida vid pianot, vaggande med sin