bönen sramföres, för att den måtte werka ett godt och Gudi behagligt werk. Det är för mwåra få djupt betlaganswärda meddriftna i Norrland, för dem, hwilka snart skole fe fig instängda inom sitt mörka eländes wdisträckta gebiet, för dem, hwilkas klagan med dödsångstens hela ansträngning ljuder hitöfwer, — för dem är det jag går att hos Sweriges qwinnor bönfalla om en skärf, större eller mindre (det finnes ingenting litet i barmbhertigheten), att dermed öka den enskilda hjelp, hwilken redan på flera Håll är igång, men hwars otillräcklighet nogsamt inses, då den ställes gent emot de oerhörda behofwen, hwilka af hwad regeringen gjort eller tan tomma att göra omöjligen få funna ful: las, att ej den enffilda hjelpen är högt af nöden. Derföre måfte alla krafter söta werka. Att ingå i detaljer om de särskilda för: hållandena i Norrland, är ofwerflödigt, då det ej kan sättas i fråga, att alla, både män och qwinnor, tagit tännedom om de meddelanden, man derifrån erhållit. Wi nämna blott, att en person, fom helt ny ligen besökt skådeplatsen för allt detta li dande, berättar att derftädes redan finnas mödrar, fom, för att inföfma fina med döden kämpande barn, ftida litet sultad mossa, i stället för bröd, inom deras förtorkade och hungrande läppar. Ac, fen då, I annorlunda lottade mös drar, farmödrar och mormödrar, på de rofenfindade englar, fom leka omfring er, och skynden att för deras skull lemna er gåfwa! Oh J unga, glada, lyckliga flickor, skynden äfwen J, att genom uppoffringen af någon grannlåt bereda er den ljufwa tillfredsställelsen att njuta er lycka utan en aggande känsla att ej hafwa gjort nog för att tacka Honom, fom förft och främst ffänft er den! Och slutligen, I alla, gam fa oc unga qwinnor, som liden och der: före allra bäst kännen detta ords allwarliga betydelse, antingen I wåndens i ett lysande rum eller i den lilla kammarens obemärkta ensamhet, skynden att behjerta det werop, som utgår från wår höga nord! Ja, skynden alla, enhwar i fin stad — ti: den pressur och wintern stundar — att gifwa med warma händer! Deruppifrån skola kanske stela händer, men säterligen warma hjertan, möta erra; ty afstånd fin nes ej, der medlidande å ena sidan och tac samhet å den andra sträfwa att nå hmwars andra. Skulle dessa ord, tywärr få fattiga, då jag wille hafwa dem få rita, bringa når got godt refultat, är det ide jag, fom en: jam får glädja mig deråt, utan denna glädje tillkommer isynnerhet tvänne inom wår litteratur särdeles förtjenta och berömda skriftställarinnor, fruarna Schwartz och Wettergrund (Vea), hwilta med warm ifwer för den goda saken uppmas nat mig till detta steg, fom jag eljest fanffe ide anfett mig berättigad att taga. Måtte beslutet hafwa blifwit fattadt i en wälsignad stund, och J, mina ärade landsmaninnor, wara öfwertygade om, att jag känner mig djupt tacksam hos hwar och en af er, fom behjertar och uppfyller min ur fjälen gående bön! vistor för insamlingen finnas att tillgå hos hrr bokhandlare, fom insända medlen till d:r Sohlman för redowisning i Af: tonbladet. Bref med bidrag emottagas äfwen af mig (under adress: Kaptensgatan n:o 5). Stockholm den 2 Oktober 1867. Emilie Flygare-Carlen. Er fråga för dagen. i Den ljufwa jyltningstiden är nu inne