Till Sweriges qwinnor. Under denna rubrik läses i Posttidningen för, d. 3 d:s följande uppmaning. Årade landsmaninnor! Om ni lunde föreställa er, med hwilken owisshet och mif tro till mig sjelf jag upptagit pennan, för att ställa några ord till er, är jag nästan säter, att ni skulle hafwa den godheten att uppmuntra mig en smula; och litwäl är det ju så djerft att tro, det min röst stulle ega något wäsendtligt inflytande hos er. Den sak, fom är i fråga, eger doc så omätlig wigt, att jag nödgas sfjuta åsido det medwetande, som tillhwiskar mig, att blott hon, hwiltet snart sedan twänne år hwilar i fin lugna graf, Fredrita Bremer, stulle hafwa warit wuxen och lämplig för den beskickning som jag här går att full. göra. Måhända anmärker någon, att detta war ett långt förespråk till en bön, som wäl dock blir slutet på det hela. Men man har orätt att tuda få, då hwar menniska tänner, hwad wigt det ligger uppå, huru