frisk, ville jag ej se honom ... Se på den der koppen ... Den kopp, på hvilken hon visar med handen, är af sevresporslin, men är hopsinkad. Låt mig få se en kopp af samma servis Förvånad fullgör hon modrens befallning. Jemför dessa båda koppar . .. icke den bräckta väl hopsinkad?) vJo, det är den vissto. vMen icke har den samma utseende som den hela koppen. — Tro mig, Elfrida, det som en gång blifvit brutet, om man än försöker hela detsamma, kan icke blifva hvad det fordom varit.Tre timmar sednare ligger en manlig gestalt knäböjd vid den sjukas bädd. Han har ännu icke uppnått fyratiotalet, men är till kropp och själ så trött, som om åttio är genomkylt hans varelse. Iljertat slår dock ännu så fort. Hans redan grånade hår faller i de vackraste lockar öfver hans hjessa, hvilket snarare pryder än vanpryder hans ädla, vackra ansigte. Maria, min Maria, hafva ej år kunnat försona, hvad stunden bröt?o Jo, ack jo för längesedan Alexander. Hon sträcker sina armar emot honom. Slut mig till ditt hjerta. Han reser sig upp, sätter sig på sängkanten, lägger sin arm bakom hennes kudde och stöder henne på detta sätt. Hans och läppar beröra hennes panna mun. Jag tror att jag ännu är sjutton år .. hviskar hon under det att ett sorgligt småleende spelar kring hennes bleka läppar, omens,, tillägger hon, det är blott lifvets lampas sista uppflammande laga, förrän den slocknar. Elfrida sjunker på knä vid bädden, förenande sina föräldrars händer. vElfrida, min älskade dotter), säger hennes far, ydet åskmoln, som, hvilande öfver dina föräldrars äktenskap, slutligen utbrast, var din faders, endast din faders fel .. yIIan säger icke sannt ... tro honom icke Elfrida ... han talade alltid sanningen, fastän han var, liksom jag, svag och felande men nu förnekar han den blott för att försvara migo Två dagar sednare hade makarne ett långt enskildt samtal. När Maför sin man det löfte, sin dotter, undföll hoomtalade hon affordrat nom dessa ord: 9, Maria, hvad har du gjort?o vIör mig, innan du dömer. Hon talade, ehuru under många afbrott, ganska länge. UIfridas, yttrade hon bland annat, har flera utmärria jag kande sin mor i många afseenden öfverlägsen, har hon dock allt för mycken likhet med mig till lynne och sinnelag, för att som gift hvarken sjelf kunna blifva lycklig eller lyckliggöra en make. Maria, du gör dig sjelf orätt och som jag tror äfven Elfrida. Dina fel äro en följd af din uppfostran — kom ihåg, att du var ett barn när du gifte dig! — du har med ditt mognade förständ säkert uppfostrat din dotter så, egenskaper, och ehuru hon är att dessa fel icke vidlåda henne.o De hafva ännu ej haft något utbrott. IIOn har icke haft några frestelser; hon har ju ständigt vandrat under en moders ögon. En gammal, nu afliden skald, sjöng på sin tid: Hvad är malmen, ej af elden skild, Och hvad är den dygd, som ej blef pröfvad. blfridan, fortfor hon, har ett djupt, känsligt sinne; hon har en ädel karakter, redbar och fast; men hon är ömtalig, lättretlig och jag tror, att hon aldrig skulle kunna glömma en oförrätt. Felen äro ett har icke hennes karakters-fasthet, icke hennes drift och ihärdighet; hon är mera sjelfständig, och skulle kanske hafva ännu svårare att gifva vika, men hvad hon företar sig, utför hon, utan att sky något hinder och går ock i land dermed. arf af mig kunna Du känner henne bättre än jag. Har hon någonsin haft en böjelse ? vNej aldrig ... okanske kommer hon icke i frestelse att bryta det löfte hon afgifvit. Så mycket bättre ... ja, jag skall bedja Gud derom, bedja att han bevarar henne från att fästa sitt hjerta vid någon annan man än sin far Ack! Alexander, när du blef min make, var du allt för oerfaren, för att leda din för henne vara ett stöd; men ett stöd kan du nu blifva för din dotter och jag dör lugn, när jag öfverlemnar henne i din vård. Och nu Alexander har jag ett förtroende att gifva dig. När hon talat ut, syntes han öfverraskad. Det testamente hon skrifvit örä han blef förordnad till sin dotters förmyndare. Tre veckor hade förflutit sedan återseendets stund. make var otröttlig i unga hustru, för att ömhet En Juni-afton i solHennes och omväårdnad. nedgången sjönk hennes lefnads sol. Hon afled i sin makes famn. Kort förut hade hon yttrat: När du ser, att det lider, så tryck en kyss på mina läppar, att jag i denna kyss må andas ut Gud vare med eder, och äfven med mig till mitt min sista suck. sista andetag. En begrafning är en högtidlighet, som något hvar har bevistat, och våra läsare äro säkert helst belåtna om vi förskona dem från anblicken af de hvita lakanen och det utströdda granriset, — med ett ord fran den sorgeståt, som trycker törntaggen ännu hårdare och djupare in i lidande och blödande hjertan. Vi framför den mörka tafla, som det förflutna har draga äfven en rida att framvisa af de båda makarnes äktenskapliga lif. Han var tjuguett, hon sjutton år, när de förenade sig med Icke ailenast hennes eget utan hvarandra. äktenskap drars och en enda systers, jemte flera andra bekanta, i hvilkas hus hon haft tillfälle träda bakom kulisserna, hade företett de hemskaste scener; och när ovädret saktat ett jemnt takdropp låtit förnimma sig, tröttande isynnerhet för dem, som det närmast angick. Bittra anspelningar, obefogade anmärkningar och ett sårande skämt hade efter hvad hon erfarit varit hvardagsrätterna i de giftas bo. Det lilla Blomsbo var en spillra af hennes föräldrars förmögenhet, men hvars aftillräcklig att bestrida hennes och hennes dotters behof. Åkerbruket sköttes af en pålitlig arrendator, de sista ären af hennes lefnad hade temligen lugnt förflutit. Endast boskillnad, föranledd af de ruinerade affärerna, aflägsnade makarDet var vid denäfven sig, hade kastning var och ne från hvarandra.